När det hänger på håret
I februari blir det Hamburgs tur. De tre ländernas regeringschefer har de senaste åren tillhört det konservativa CDU.
I massmedia koncentrerades intresset redan tidigt på valet i Hessen. Socialdemokraterna (SPD) hade där stärkt sina sina opinionssifror och Kochs ställning hotades. Därav mediaintresset. Han har i tidigare valkamper spekulerat i en latent främlingsfientlighet och fick ett ypperligt tillfälle att på nytt pröva det kortet, när en äldre man brutalt slogs ner och misshandlades på en tunnelbanestation i München. Gärningsmännen var två ynglingar med invandrarbakgrund.
Den vind indignationsvågen skapade kunde han fånga upp i sitt propagandasegel. ”Vi måste gå hårdare fram mot ungdomsbrottsligheten och de flesta unga brottslingar har invandrarbakgrund,” var hans budskap. Men han gick för långt i sin iver. Han hävdade att samhället måste ingripa tidigt mot dem som visade kriminella tendenser, redan mot 13-14-åringar.
Hans motståndare från SPD anklagade honom för att vilja sätta 13-åringar i fängelse. Att han verkligen skulle ha sagt detta, har jag inte fått bekräftat. Vad han snarast avsett torde vara att även barn kan utnyttjas i brottslig verksamhet. Vi kan ju tänka på Oliver Twist.
Som Kochs utmanare om regeringschefsposten framträdde Andrea Ypsilanti, som befinner sig på SPD:s vänsterflygel. Man såg och hörde henne allt oftare i massmedia och när hon och Koch till slut skulle mötas i TV-studion var intresset högspänt. Det blev också en synnerligen intressant konfrontation men mer mellan två olikartade personligheter än mellan två politiska program.
Koch blond, slätkammad, blek, blå ögon, en nästan barnsligt trutande mun som skjuter fram underläppen, när något kräver extra eftertanke. Som vanligt var han klar och tydlig i sitt språk, lyssnade till sin kombattant och bemötte henne utan agitatorisk aggressivitet. Han ville vara statsmannalik, lyckades, men saknade hennes karisma.
Fru Ypsilanti är smärt, kortvuxen, rör sig energiskt. Hon har ett öppet ansikte med regelbundna drag, bruna ögon, varm blick och framförallt ett öppet, varmt leende, som hon frikostigt exponerar. Till det yttre sålunda Kochs motsats. Hon såg hela tiden ut som om hon lyssnade till vad han hade att säga, nickade till och med gillande någon gång, men förde i sina repliker rappt och angreppsglatt sitt eget budskap till torgs.
Indignerat kom frågan om att sätta barn i fängelse upp, likaså skolfrågor i stort och vältaligt pläderade hon för sitt energiprogram: snabbt släcka atomkraftverken, bygga ut vindkraften. Ekonomiskt omöjligt att genomföra, sade Koch och kunde hänvisa till en tidigare SPD-minister, Clement, som varnat för att välja Ypsilanti, sin egen partikamrat. Hon stödde sig på en energisakkunnig, Scheer, som talar för alternativa energikällor.
Clement har hårt klandrats av sina forna SPD-vänner för att gå emot sitt eget parti och anklagats för att tala i egen sak som lobbyist för ett energibolag. Men Scheer råkar också vara lobbyist - för solcellsindustrin. TV-debatten kan sägas ha slutat oavgjort men Ypsilanti var mest trosviss och mest brinnande i anden. När jag stängde TV:n tänkte jag en smula patetiskt: ”Du går mot din undergång, Koch.”
Det gjorde han nu inte. Vid den mest spännande röstsammanräkning jag varit med om, låg SPD länge främst men fram emot midnatt stod det klart, att CDU fått 36,8 procent av rösterna, SPD 36,7. Det hängde på håret för Koch och det gör så alltjämt. CDU i Hessen förlorade 12 procent i jämförelse med förra valet. I Niedersachsen förlorade partiet 5 procent, men Wulff kan regera vidare. Hur det går i Hessen är en öppen fråga.
Valets förlorare är Koch, dess vinnare är Ypsilanti, men ingen av dessa båda kan bilda regering efter de styrkeförhållanden som nu råder i delstaten. Den stora huvudvärken mot vilken inget piller för närvarande tycks finnas, är att det gamla kommunistarvet från DDR, vänsterpartiet Die Linke, tog plats i parlamentet. Valutgången får också konsekvenser för koalitionen i Berlin. Till dessa hoppas jag snart kunna återkomma.
Per-Ove Ohlson
lektor
