När Arn kom till Danmark
De en gång så relativt harmlösa Norge-vitsarna har i Danmark numer ersatts av hårda ”skämt” – som vidarebefordras via SMS-kedjor – där invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet görs till måltavla. Ett tidens tecken som säkert, av Jan Guillou bland andra, kan tas som ett utslag av en hos danskarna utbredd skräck för muslimer och islam.
Lanseringen av Arn-filmen har i Danmark aktualiserat den sedan länge rådande spänningen mellan förment intellektuella inom politik- och kulturetablissemanget i våra båda länder. Just Guillou är i detta avseende en av de främsta kritikerna av Danmark och han tar alla chanser att lufta sina åsikter.
Vilket förstås retar och irriterar många på den andra sidan av Öresund. Danskarna avskyr när svenskar vill framstå som de ledande bärarna av liberalism och vidsynthet.
I en stort uppslagen artikel i Berlingske Tidende provocerar Guillou på välkänt manér: ”Filmen ska ses med västvärldens nya korståg mot islam samt Pia Kjærsgaards intolerans i bakhuvudet.” Han hävdar vidare att alla borde kunna se att det inte är danskarna som ska vara rädda för muslimerna, utan tvärtom.
En annan svensk kulturpersonlighet, Dagens Nyheters Stefan Jonsson, har också gått till hårt angrepp. Han karaktäriserar den danska utlänningsdebatten som ytlig, stereotyp och rasistisk. Jonsson tycker att de danska journalisterna koncentrerar sig på att beskriva islam och muslimer som ett problem och som ett hot mot det danska samhället.
Danskarna har, menar de svenska kritikerna, ”fått muslimer på hjärnan”.
Men är detta egentligen så konstigt? De senaste tre–fyra decennierna har invandringen varit omfattande och det muslimska inslaget i denna invandring är stort. Att detta påverkat det danska samhället, på gott och ont, är ett faktum. Idag anser 79 procent av danskarna att en ökande samvaro med den muslimska världen är ett hot.
Det betyder inte att vardagen inte fungerar. I snart tio år har jag bott i en invandrartät förstad till Köpenhamn och visst finns det till och från problem som direkt kan relateras till kulturskillnader mellan danskar och icke-danskar. Men det som känns befriande är att inget sopas under mattan.
Diskussionerna tas direkt, i de politiska församlingarna, på arbetsplatserna, i bostadsföreningarna, på torget. Det är ofta direkt, tuff konfrontation – men det rensar också ofta luften.
Jag förstår att svenska ”bedömare” på avstånd kan tolka detta som om danskarna ”alltid” talar om invandrarproblem. Så är det självfallet inte, men när man gör det så är det utan omskrivningar och försköningar. ”En spade är en spade”, säger dansken. Den direktheten skulle måhända också den svenska debatten må väl av emellanåt.
Jöran Svanström
frilansjournalist
