Mona Sahlin är knappast problemet

Sahlin skulle gå för att lämna plats för ett parti med självförtroende nog att tro på den inneboende kraften i solidaritet, jämlikhet och rättvisa, skrev Wennberg.

Som om det vore problemet. Den rödgröna valrörelsen har formligen bubblat av solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Inget fel i det förstås. Det är bra och starka värderingar. Tillräckligt många väljare gillade dock inte de definitioner av solidaritet, jämlikhet och rättvisa som erbjöds.

Mona Sahlin är heller knappast problemet. Gör tankeexperimentet att de för dagen populärare politikerna Reinfeldt, Borg och Bildt inte hade varit representanter för de Nya Moderaternas politik.

Tänk er att de i stället hade varit moderater av en mer marknadsliberal och blåhögerskimrande sort. Som stormat in på Rosenbad för att sänka värnskatten, skära ner statsbidragen till kommuner och landsting, föra in Sverige i Nato, lagstiftat bort Las, sålt Vattenfall och SJ, avvecklat Systembolaget och skapat sedvanligt ekonomiskt kaos i statsfinanserna.

Tror någon att Reinfeldt, Borg och Bildt då hade varit så populära som de är idag? Förmodligen skulle de tvärtom ha varit glada om de nått upp ens till hälften av Sahlins förtroendesiffror. Politikens innehåll spelar roll. Politikens attityder spelar roll.

Moderaterna stöpte om sin politik. De är fortsatt borgerliga. Men de är borgerliga på ett annat sätt än tidigare. De tror fortfarande att större skillnader mellan människor och större personligt ansvar för välfärden är saliggörande drivkrafter för ett bättre samhälle. Skillnaden från förr är att Moderaterna har slutat slå sitt systemskifte i huvudet på folk. Samhällsomvandlingen genomförs i stället myrsteg för myrsteg. Hela tiden med järnkoll på de offentliga finanserna.

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann är förvisso sprungen ur reklambranschen. Men de Nya Moderaterna är inget ytligt reklamtrick. Vore det ett reklamtrick så skulle S vara ett mycket större parti idag än vad det är.

Socialdemokraterna behöver göra sig av med en hel del gamla myter. En myt är att det finns för evigt fastlåsta varianter för hur solidaritet, jämlikhet och rättvisa ska komma till praktiska uttryck i samhället. Folk har till exempel mycket svårt att förstå varför Rut är osolidariskt medan Rot är solidariskt. Eller varför det är orättvist att ett sjukvårdsföretag tjänar pengar på att ge bra och allmän vård. Eller varför det blir mer jämlikt om staten i detalj bestämmer vem som ska vara hemma med barnen.

I senaste numret av partitidningen Aktuellt i politiken skriver Håkan A. Bengtsson, vd för vänsterförlaget Arenagruppen, om myten om den starka rörelsen och dess betydelse för opinionsbildningen i samhället. I själva verket, skriver Bengtsson, har de borgerliga partierna faktiskt fler medlemmar än de rödgröna partierna.

Till detta kan läggas att LO i vart fall på central nivå har varit mer eller mindre frånvarande i valrörelsen. Denna försvagning för S har inträffat samtidigt som den borgerliga opinionsbildningen, inte minst i Stockholm, backas upp av starka medier och tankesmedjor, skriver Bengtsson. Myten om den starka rörelsen är farlig därför att den skapar en felaktig självbild. Att inse att man är i underläge är grundläggande för allt vettigt strategiskt tänkande.

Krav på mer solidaritet, jämlikhet och rättvisa brukar ofta vara synonymt med krav på bakåtblickande vänstersvängar. Sahlin ställde lojalt upp på den vänsterkoalition som den starka rörelsen begärde. Nu är experimentet utvärderat och avvägt av väljarna.

Resultatet bör ge Sahlin ett större utrymme att pröva andra vägar framöver.

Widar Andersson

politisk redaktör, Folkbladet