Missnöjesgrupperna präglar Rosengård

I områden där arbetslöshet och relativ fattigdom är norm, ökar risken för uppkomsten av negativa subkulturer. Missnöjesgrupper är ett otyg var de än dyker upp.Missnöjet är en naturlig del av våra liv. Vi måste alla lära oss att hantera missnöjet, se till att det inte gröper ur våra livschanser eller förpestar våra sociala relationer.

Informellt ledarskap är helt avgörande för utvecklingen på ett företag, en förening, ett parti; ja faktiskt i en hel stat. Om subkulturernas informella ledare ger ett positivt stöd till det formella ledarskapet så stärks verksamheten. Subkulturer som går åt andra hållet – kvirrande/stenkastande missnöjesgrupper t ex – underminerar och försvagar verksamheten.

Jag har aldrig bott i Rosengård. Däremot har jag under flera år tidigare i livet, haft min bostad i en liknande förort utanför Göteborg. Jag är uppväxt i ett traditionellt brukssamhälle där det var solklart för alla varför de bodde där de bodde. De bodde där de bodde eftersom fabriken och sågen låg där den låg.

Jag ska inte romantisera tillvaron i brukssamhället – här fanns också nedbrytande missnöjesgrupper och en fysisk och psykisk social orörlighet som har många gemensamma släktdrag med det vi i dag ser poppa upp på platser som Rosengård. Min poäng är att arbete och försörjning var den helt dominerande normen för hur folk uppträdde och bodde.  Förorten jag kom till saknade nästan helt brukssamhällets samband mellan boende och arbete. Väldigt få bodde och arbetade på samma plats.

Tidigt på morgnarna gick spårvagnarna fullastade med folk på väg ut till industrierna. Lite senare kom bilar med lärare och andra tjänstemän till förortens offentliga institutioner.

Marit Paulsen sa en gång – klokt som oftast – att den mäktigt eleganta miljön i Europaparlamentet sände ut budskap om betydelse och makt åt de människor som vistades där.

Förortens miljö med avbrutna träd, grå hus, nedklottrade skolväggar, mopedgäng, knarkarkvartar och stängd fritidsgård sände ut det rakt motsatta budskapet. Det formella ledarskapet – politiker och myndigheter som gång på gång beslutade och proklamerade att alla människor var lika mycket värda – hade ingen informell påverkan alls i förorten.

Den informella normen – subkulturerna – styrde snarare i rakt motsatt riktning.

Vi var några stycken unga personer och familjer som lärt känna varandra i gränslandet mellan det socialdemokratiska ungdomsförbundet och Hasselakollektivets utåtriktade rörelse Solidaritet. Eftersom vi ändå skulle bo i Göteborg så valde vi att bo i samma förort där vi kunde umgås medan vi förändrade världen. Vi drog i gång en väldig massa grupper och verksamheter. Öppnade fritidsgården, körde disco, fester och visade barnfilmer. Startade odlingsgrupper, studiecirklar och tryckte på för upprustning av miljön.

Ett hyfsat stort antal av folk som bodde i förorten började kunna uttrycka varför de bodde där de bodde. De bodde där eftersom det hände grejer där, eftersom de hade inflytande, eftersom det var en bra miljö, eftersom de kände folk, eftersom skolorna – det startades senare en friskola bredvid den kommunala – var bra, eftersom?

Missnöjesgrupper är alltid ett latent hot mot värdiga livschanser och mot trygghet i förändring. I Rosengård såg vi hur kriminella grupperingar, slagskämpar till höger och vänster och religiösa fanatiker, gör vad de kan för att exploatera och underblåsa missnöje och förstörelse.

För att det ska bli en kamp om vilka normer som ska gälla så måste den ”goda” sidan ta strid om det informella ledarskapet. Kasta sten, lyfta bidrag och elda skolor är fattigdomens och nederlagets norm.

Sköt dig, kamma dig och skaffa dig ett jobb, är det jämlika samhällets grundläggande värdering.

Widar Andersson

politisk redaktör