Miljöpartiet måste bli grönt och modigt igen
För socialdemokraterna blev det, enligt Sahlin, ett katastrofval – detta synsätt bottnar i en socialdemokratisk självbild som bygger på att allt under 45 procent är ett misstag, ett brott mot naturlagarna.
Det vore skönt om denna självbild krackelerade. Trots ”katastrofval” är man riksdagens största parti. Inte illa efter en katastrof. I slaget om regeringsmakten gick det dåligt för de rödgröna. Man sköt sig själva i foten den dag man bestämde sig för att kopiera de borgerligas strategi och bilda ett cementerat block. För alliansen blev 1+1+1+1 mer än 4. För de rödgröna var det självklart att 1+1+1 skulle bli mindre än 3.
Den rödgröna strategin gick ut på att miljöpartiet skulle dra borgerliga miljöröster till det rödgröna blocket. Vilket också Mona Sahlin öppet berättat i en eftervalsanalys. Men strategin var naiv: Varför skulle borgerliga miljöväljare rösta på Wetterstrand när A) det med automatik skulle bli en röst på Sahlin och B) de rödgrönas miljöpolitik var fastlagd redan före valet och därmed inte skulle radikaliseras även om mp fick fler röster.
Miljöpartiets ledning är dessutom skyldig till tjänstefel. Inför många valrörelser de senaste decennierna har miljöfrågan legat långt ner på listan över de frågor som väljarna anser vara viktiga, men genom opinionsarbete har miljöfrågan till slut hamnat högt upp. Så inte under denna valrörelse.
Vilket beror på att Wetterstrand/Eriksson de facto inte drivit frågorna, utan tvärtom försiktigt, för att inte säga fegt, tassat omkring med ett block om foten. Det gällde ju att inte skrämma alla betongsossar och gråsossar så pass att de i ren skräck skulle byta block.
För partierna i det rödgröna blocket väntar rejäla nu omtag. Det är inte omöjligt att alla tre partierna inför nästa val står med såväl nya partiledare/språkrör som ny – eller åtminstone nygammal – politik. Socialdemokraterna agerar redan nu som moderaterna efter 2002 års val; det gäller att fylla organisationen med ett nytt innehåll efter att ha frågat sig vad väljarna vill ha.
Detta synsätt tycks mig förskräckligt enfaldigt. Den fråga man borde ställa sig är: Vad vill vi med samhället? Och så gå till val på det. Men så fungerar inte partierna idag. De fungerar istället som Marabou eller Nestlé. Det gäller att sälja in en vara/åsikt till så många som möjligt.
Så när sossarna nu har en organisation, en massa anställda och förtroendevalda så gäller det hälla ner åsikter i denna form som gör att organisationen inte minskar. Inför nästa val kan vi mycket väl ha ett parti som bytt namn till Nya socialdemokraterna.
Även Miljöpartiet kommer att formulera om sin politik, men i detta fall handlar det troligen om att gå tillbaka till rötterna. Nya språkrör väljs i vår och i den nya riksdagsgruppen finns ledamöter som valts in på sin kritiska hållning till den sossefiering som paret Eriksson/Wetterstrand gjort till sin strategi för att nå Rosenbad.
Gustav Fridolin lär bli ett av de nya rören. Han är så ung att han inte i panik behöver sälja ut sin radikalitet för att snabbt bli statsråd. Han har tiden på sig. Och i den nya riksdagsgruppen finns flera som brinner för partiets ursprungliga tillväxt- och konsumtionskritik.
Allt tyder på att de gröna suddar ut den beiga färg man fått på halsen genom samarbetet med sossarna, och istället blir modigt och grönt igen för att på allvar delta i den framtidsdebatt som pågår internationellt och som påtalar behovet av en fredlig kulturrevolution.
En synvända som medför handling inför det faktum att klyftan aldrig varit större mellan möjligheterna att vi skall kunna ge hela världens befolkning ett gott liv och hur illa vi tar vara på dessa möjligheter.
Birger Schlaug
f.d. språkrör (MP)
