Men varför julhandlar vi inte?
Min tvååriga dotter vet att trädet man har till jul heter julgran på svenska, men på engelska kallar hon det för ”Happy tree” i stället för Christmas tree. I år är hon ganska ensam om sin glada tolkning av julen. Detaljhandeln har lagt allt tillrätta för oss konsumenter med oemotståndliga priser: framför mig på skrivbordet ligger exempelvis en tidning med en helsidesannons där ett varuhus lockar med 66 procents rabatt på diamantörhängen. Vilket erbjudande! Men jag har ju redan så många örhängen? och det är bäst att vara försiktig när ekonomin är så skakig.
Så tänker naturligtvis mina medmänniskor också, så det instinktiva köpvansinne som infinner sig varje år är borta i år. Affärerna var visserligen fulla dagen efter Thanksgiving, när julsäsongen inleds, men sedan dess har det varit ganska tomt, och inte på grund av bristande konsumtionsmöjligheter. ”Best sale of the year! Huge pre-Christmas sale! 40 % rabatt på hela butiken!” skyltar affärerna. De lockar med en gratis Ipod till dagens 100 första kunder. Eller biobiljetter. Men skarorna uteblir. Det är som om folk har fått för mycket av det som de annars finner så oemotståndligt.
Arbetslösheten ligger på 6,7 procent. Det betyder att 93,3 procent av amerikanerna inte är arbetslösa. Många av dem hankar sig fram med dåligt betalda ströjobb, men ändå – detta är inte 1929. De flestas situation har inte förändrats dramatiskt. Medelklassen står inte i soppköksköer.
Det spelar ingen roll, för konjunkturer lever i ens huvud. En gång var jag med på examen på kockhögskolan Culinary Institute of America (”det andra CIA”) utanför New York. Dessertprofessorn höll avslutningstalet och förkunnade för de nyblivna kockarna: ”Om ni tror att ni klarar det, då klarar ni det”. Jag tror att jag kan vinna nobelpriset i fysik!
Skämt åsido, dessertprofessorn sade något tänkvärt om nationalekonomin. Om man tror att det ska bli lågkonjunktur, då blir det lågkonjunktur. Folk blir sparsamma, vilket leder till jobbförluster, vilket leder till att konsumtionen minskar ännu mer och BNP krymper.
Men det är kanske bra att folk inte längre finner reapriser oemotståndliga? Vi människor är skrämmande lika fåren. Varje år, några veckor före julafton, sätter vi igång att köpa för att alla andra gör det. Varför? Det är i alla fall inte för att fira julen med dess egentliga budskap, födelsen i Betlehem. I år är vi också som får – som orden lyder i Händels Messias: All we like sheep have gone astray – när vi kollektivt bestämmer oss för att inte handla så mycket, men den nyfunna sparsamheten har fördelen att prylarna inte kan skyla över vardagens skavanker.
Vem vet? Kanske blir vi mer intresserade av att träffa varandra när de senaste mobiltelefonmodellerna ter sig för dyra? För ett par år sedan infördes en ny telefontjänst som gör så att man slussas direkt till telefonsvararen när man ringer upp någon. Personens telefon ringer inte ens. Tjänsten sades vara särskilt lämplig för par som vill göra slut med varandra utan att talas vid. Ha! Så gammaldags och dekadent det verkar.
Nu när ekonomin går så dåligt – fast de flesta av oss egentligen inte märker av det – är det medmänniskokontakt vi mest behöver. Och kanske ett Happy tree?
Elisabeth Braw,
journalist San Francicso
