Ljunggren: Hög mysfaktor räcker inte för att rädda landsbygden

Låt oss konstatera att det finns gott om plats i Sverige, i den händelse någon skulle vilja etablera sig en bit norrut, en bit in från kusten. En miljon radhus skulle lätt få plats. Landets befolkning skulle kunna fördubblas utan att det märktes, såvitt de inflyttande kan acceptera vinterklimat från september till maj, och de övriga månaderna fullmatade av mygg och knott.

När klimatet gradvis nu blir bättre kanske det inte är en utopi. Det enda som krävs i så fall är försörjning. Hoppet om att jordbruk eller tillverkningsindustri kan skänka en födkrok är rätt litet. Och tjänste- och servicesamhället kan knappast stå på egna ben.

Fast en gång i tiden var det ljusa framtidsutsikter för denna nu evakuerade del av vårt land.

Inlandsbanan byggdes för att vi skulle kunna kolonialisera Norrland och erbjuda folk ett alternativ till Amerikaemigration.

Nuförtiden är det inte lika optimistiskt. Här återfinns alla tydliga signaler som antyder att ett samhälle är på dekis.

Det börjar förstås med att affärsdrivande verksamheter lägger ner – och att de skattefinansierade följer efter. Affärer stängs, macken packar ihop, skolan försvinner och bussen kommer allt mer sällan.

Och denna nedgång markeras oftast med att någon öppnar en loppis i en av de nedlagda affärerna, medan en annan byggs om till bostadshus, inte sällan med några bilvrak utanför.

Pratar vi med folk börjar de gräla om ”dom inne i stan” eller alternativt ”det där jävla EU”.

Därvidlag liknar Norrlands inland övriga Sverige. Allt vi inte begriper, och som vi tycker är idiotiskt, härleds till något EU-påfund.

Men alla i glesbygden gnäller inte, utan försöker med hjälp av blomstermålade brevlådor och egenhändigt förgyllda skyltar med ”Välkommen till Lappträsk”, ge intrycket av hög mysfaktor.

Om jag var diktator skulle mitt första påbud vara att förbjuda dessa förnedrande blomsterlådor. En postlåda ska vara neutral. Och postgubben komma cyklande vid 11-tiden varje dag, inklusive lördagar.

Ett annat kristecken i glesbygden är att husen ofta är överdrivet välskötta. Och utanför kåkarna står en surmulen gubbe i åldersspannet 18-81, iklädd reklamkeps, och bekämpar naturen med hjälp av ett mekaniserat redskap.

I min biltur genom inlandet räknade jag till sju stycken karlar. Samt en (1) gråhårig dam – som dessutom typiskt nog använde ett icke-motoriserat trädgårdsredskap. Frågan är om det trots dessa allvarliga kristecken finns hopp för inlandet, för glesbygd, för byar som dött och nu är begravda i gran och sly?

Parollen om att ”Hela Sverige Ska Leva” används fortfarande, men utan någon förhoppning om att det ska kunna genomföras. Vi får satsa på de urbana centra som finns i närheten, högst 20 mil bort. Men vilken politiker törs säga det i valtider.

Eller antyda att vi har plats för en miljon nybyggare?