Låt inte distributörerna bli nätpoliser

Internet är fantastiskt men inte bara för företag och privatpersoner utan också, eller rättare sagt därmed, för kriminella. Vare sig det handlar om rena bondfångerier som att i e-brev lova fyllda konton, tömma andras konton, begå upphovsrättsintrång och bedrägerier eller förtala någon, har internet blivit och kommer att förbli vad kofoten är för inbrottstjuven.

Självklart ska polisen ha befogenhet att bekämpa brott på internet. De lagar som finns gör det möjligt för polisen att ta del av såväl e-posttrafik som att spåra vem som till exempel gjort sig skyldig till dataintrång. Bland annat när det gäller att ta del av innehållet i e-postmeddelanden, krävs att brottet kan antas ge fängelse i minst två år och att en domstol gett tillstånd.

Även om lagarna i vissa fall ger polisen för stora möjligheter råder idag en i huvudsak rimlig avvägning mellan integritetsintresset och intresset att bekämpa brott. Men det skulle drastiskt ändras om vilande lagförslag antas och inte minst om den strida ström av utredningar som levereras förverkligas. Utredningen ”Musik och film på internet – hot eller möjlighet” (DS 2007:29) berör en principiellt viktig fråga.

Ska det över huvud taget finnas några begränsnin-gar i själva distributionen? Alltså inte vad som publiceras på hemsidor, för det är och bör vara reglerat, utan när det gäller själva överföringen. Som alltid när frågor berör yttrandefriheten finns erfarenheter att hämta ur världens äldsta grundlag för yttrandefrihet – vår egen tryckfrihetsförordning från 1766.

En av dess hörnpelare är förbudet för förhandscensur. Allt ska kunna skrivas och tryckas men också distribueras. Först när ett budskap nått allmänheten har staten rätt att gripa in och väcka åtal för till exempel hets mot folkgrupp.

Regeln infördes efter andra världskriget då antinazistiska tidskrifter inte fick sändas med allmänna kommunikationer. Hade en tidning en gång hamnat i onåd låg transportförbudet kvar i minst ett halvår och innebar i realiteten att tryckfriheten inskränktes.

Det ska inte få upprepas och därför får Posten AB och andra företag som fått samhällets förtroende att dela ut post inte vägra att distribuera en tidning eller ett brev på grund av dess innehåll. Den må sedan innehålla uppenbart brottsliga utfall eller vara allmänt osmaklig. Synsättet har slagit igenom när det gäller elektronisk kommunikation. Lagen om elektronisk kommunikation (LEK) fråntar distributörerna ansvar för vad som sänds, bland annat med hänvisning till kommunikationstjänsternas betydelse för yttrandefriheten.

Det är denna grundläggande princip som utredningens förslag skulle smula sönder. Förverkligas förslaget blir distributörerna under vissa förutsättningar ”nätpoliser” och måste i yttersta fall stänga ett abonnemang. Om en operatör vägrar ingripa mot en person som till exempel ett skivbolag anser bryter mot upphovsrättslagen genom att distribuera musik ska en domstol kunna utdöma ett vite. Risken är påtaglig för att distributören tar det säkra för det osäkra och i tvivelsmål hellre fäller än friar och stänger av en kund.

Rågången mellan den som står för innehållet och den som tillhandahåller utrustning för att sända samma innehåll måste hållas klar. Det enda rimliga är att de som producerar innehållet också har det fulla juridiska och etiska ansvaret.

Införs en annan ordning idag för att skydda det i och för sig berättigade intresset att den som skapat musik, en film eller datorprogram också ska få njuta frukterna av sitt arbete, har vi knäsatt en princip som imorgon kan komma att tillämpas på något annat. Gärna fler poliser som blir nätpoliser. Men Beatrice Ask bör avstå från frestelsen att dela ut polisbrickor vitt och brett.

Nils Funcke