Kan vi tänka längre än plånboken?
Samtidigt innebär retorikens vädjanden att det blir ett normaltillstånd att inte tänka längre än till plånboken. De politiska blocken har en dröm om någon sorts exponentiell ekonomisk utveckling, som baseras på något som snarast kan liknas vid voodooekonomi, i vilken man frambesvärjer drömmen om en evig ekonomisk tillväxt. Man tycks inte inse att den ekonomiska tillväxt vi sett under många årtionden grundats på skuldsättning. För att kunna fortsätta jakten på ekonomisk tillväxt har vi
– levt allt mer på planetens samlade kapital i form av olja, skogar, fiskbestånd och andra naturresurser som det tagit årmiljoner att bygga upp;
– lånat allt mer pengar för att tidigarelägga såväl direkt konsumtion som investeringar som har i syfte att påskynda konsumtionen;
– accepterat att följderna av detta lett till att vi producerat allt mer synligt avfall och osynliga molekylsopor som stegvis lett till bland annat växthuseffekt, illa åtgånget grundvatten, sargade hav och dramatiskt försämrade livsvillkor för många av de arter som utgör livet på vår planet.
För att upprätthålla den ekonomiska tillväxten – särskilt i den redan materiellt rika delen av världen där vi för länge sedan uppfyllt våra materiella behov – har vi således skuldsatt oss upp över öronen. Vi lever på kapital vi inte själva skapat och på lånade pengar.
För att dölja problemen – och skjuta upp skuldkrisernas effekter – förverkligades så idén om globalisering, vars grundläggande element är att låta kapitlet gå på tillväxtjakt över hela världen med så få sociala och ekologiska regleringar som möjligt. Begreppet frihandel blev heligt, trots att frihandel i realiteten betyder handel utan vare sig miljöklausuler eller sociala klausuler (det vill säga utan miljöansvar och utan socialt ansvar).
Politiker som inte förmår inse dessa förhållanden kan aldrig komma med lösningar, tvärtom binder de fast oss i system, strukturer och normer som ovillkorligen kommer att leda till allt fler, och allt oftare förekommande, kriser av den art vi sett i ekonomin. Dessa förstärks av att de finansiella marknaderna agerar allt hetsigare och mer frikopplat från etik och moral.
Långsiktighet tycks numera vara nere på kvartalsnivå inom näringslivet, månadsnivå inom finanssektorn och mandatperiod inom politiken. Det vi ser är en fördumning utan like. Ekonomisk tillväxt som baseras på skuldsättning är omöjlig i längden.
Antingen kan vi välja att bortse från detta och köra på så länge vi kan, eller också inser vi problemen och försöker tänja vårt mod att tänka nytt. Det är inte lätt. Det krävs mycket av oss. Men att låta bli gör bara saken värre.
Det är fullt riktigt att många länder, där den materiella standarden är låg, eller rent av katastrofal, behöver ekonomisk tillväxt för att människor skall kunna leva ett drägligt liv. Men det innebär att vi i den materiellt stinna delen av världen måste ge utrymme för detta. Inte fortsätta vår egen konsumtionsexpansion. Valrörelsen vill på alla sätt ge bilden av en ljus ekonomisk utveckling – pratet om skattesänkningar, ökad konsumtion, fortsatt tillväxt och reformer fullkomligt haglar.
Jag menar att sanningen är mycket enkel: I ett läge när jakten på tillväxt lett fram till snar brist på olja, till hotande klimatförändringar och penningekonomisk skuldsättning, finns inget utrymme att lova just någonting. Nästa år kan vi stå mitt i en ny finanskris, med både gamla och nya, hysteriskt uppumpade, bubblor som kommer att spricka.
Det vore väldigt trevligt om någon av blockens företrädare kunde påpeka detta. Och vad mer, att de kunde erkänna att de själva bidragit till just den utvecklingen.
Birger Schlaug
f.d. språkrör
