I skick att återanvändas

Visar stormakten tänder åt det ena hållet så kan man inte vara oberörd på det andra.

Geopolitiskt ligger Sverige bättre till än Georgien, eller för den delen Ukraina. Vi har en buffert österut i det neutrala Finland och framför allt i de Natoanslutna baltiska staterna. Fördomarna om den västliga försvarsalliansen frodas i vårt land till följd av att de vårdats så omsorgsfullt. Men efter de senaste veckornas händelser måste väl varje nordbo med självbevarelsedrift gilla Estlands, Lettlands och Litauens medlemskap i Nato.

Återuppvaknad respekt för Rysslands militära styrka kanske kan bokföras som en av våra få säkerhetspolitiska tillgångar, liksom insikten att Östersjöområdet inte är utlämnat på nåd och onåd. Så snabbt kan scenbilden förändras; för femton, tjugo år sedan stod de tre små staterna som de mest bortkomna kusinerna från landet och behövde hjälp att hitta i det nya Europa. Ekonomiskt och socialt har de inte hunnit ta igen ockupationens förlorade årtionden. Men för skyddet av sina gränser har de ingått ett partnerskap, som Sverige inte vågar tala högt om.

Motviljan mot att orientera sig i en ny verklighet är gärna kombinerad med historielöshet, paradoxalt nog – eller logiskt nog. De som är betänksamma mot den pågående nerrustningen argumenterar gärna utifrån 1925, som om det vore koden som slår upp låsen till tidiga 2000-talets realiteter. Och så kan det vara: historien upprepar sig inte som när man lägger in ett karbonpapper. Men den har ofta något att lära ut.

1925 är ju i det här fallet inget chiffer utan ett årtal, mest känt för att Sverige då fattade beslut om drastisk begränsning av sitt militära försvar. Årtalet är värt att begrundas i dess sammanhang. Sex år tidigare hade freden i Versailles satt officiell punkt för första världskriget. Människosläktet hade nått sin högsta grad av utveckling, krigiska konflikter kunde väl blossa upp i de koloniala marginalerna i Asien och Afrika men aldrig mer mellan civiliserade länder. Det borgade fredsgaranten för: NF, Nationernas Förbund, projektet som – troddes det – ändå var värt det genomkämpade krigets ohyggligheter.

Vi som minns Berlinmurens fall och allt det stod för, åren kring 1990, kanske kan göra oss en föreställning om stämningarna den gången. ”Aldrig mer krig!” lovade Genèveprotokollet. Den svenska regeringens proposition 1925 kunde, med undantag av någon passus, ha använts år 2008:

”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande inte skönjas. (?) Våra stabiliserade förhållanden till främmande stater medför att vi icke ha anledning uppbygga vårt försvar med tanke på angrepp mot landet i erövringssyfte.”

Efter tre dagars intensiv debatt beslöt riksdagen minska arméfördelningarna från sex till fyra och dra in sjutton regementsförband. I andra kammaren var röstetalen 137–86 och i första 85–60.

Tio år senare undgick ingen slamret från den tyska upprustningen och Hitlers expansion. Vad försvaret beträffade var Sverige, liksom Norge, i ett ömkligt skick. Förre socialdemokratiske statsministern och Sveriges röst i världen, Rickard Sandler, var den förste att medge att optimismen varit en illusion.

Och det vi har att lära är väl detta att man aldrig kan veta.

Bengt Ingvar Ekman

Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.

Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.