Historia att minnas och lära av

Vilken betydelse har den, frågar jag Ulf Zander, docent i historia och specialiserad på historieskrivningen kring förintelsen.

Att minnas vad betyder det i praktiken?

– Man ska vara medveten om att det finns en nära koppling mellan historien och nuets behov. Människor gör urval ur det förflutna för att det ska passa in i nutida sammanhang. Förintelsen är ett exempel. Det har funnits perioder då man inte varit intresserad av att lyssna på förintelseöverlevare. När man skulle få Västtyskland med på tåget mot kommunismen tog man inte upp Nazitysklands förbrytelser.

– Förintelsens minnesdag inrättades först på 90-talet. Det har att göra med EU:s tre faser, en politisk, en ekonomisk och en kulturell. Man prövade till exempel att ha antikens Grekland som gemensam plattform, men det fungerade inte så bra eftersom Grekland av idag har svårt att matcha de antika, högre idealen. Istället samlades EU kring det gemensamma avståndstagandet gentemot förintelsen, i alla fall i västra Europa.

– Förintelsedagen är viktig som en markering, också för att hålla kvar tråden mellan då och nu. Men man måste också göra de där emellanåt ganska besvärliga kopplingarna till nuet. De senaste dagarna har den påtagliga antisemitismen varit uppe igen, eftersom flera judar i Malmö nyligen valt att flytta till Israel på grund av trakasserier som pågår mot dem.

Att lära av historien, som det heter, går det ens?

– Cynikerna brukar ju säga att det enda vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien. Men det är kanske lite väl hårt. När det inträffar något som påminner om förintelsen, som i Rwanda och Jugoslavien, blir vi smärtsamt medvetna om att det är något av en upprepning. Men där kommer realpolitiken in i bilden. Det finns någon som är ansvarig och som inte agerar.

– För närvarande har vi Darfur, där många politiker slingrar sig oerhört för att inte säga att det är ett folkmord som pågår, för i samma stund som man säger ordet folkmord måste man skicka dit trupp.

– Det finns lärdomar att dra, i synnerhet för enskilda individer. Hanterar man det på ett bra sätt så kan förintelsen fungera som ett pedagogiskt sätt att förebygga. Man kan identifiera mekanismer som återkommer och förhindra att de utvecklas vidare.

– Men det får inte landa i att man säger "det var så förintelsen började" när man pratar om mobbning i svenska skolor. Då hoppar man tjugo tankeled. Det gäller att hitta vettiga jämförelsesätt. Det är där som politiker ofta har brustit, när de å ena sidan säger "här ska vi ta reda på sanningen, vi tillsätter en kommission", samtidigt som två riksdagsledamöter sade om Natos bombingar av Belgrad 1999: ”Det är precis som förintelsen”.

– Många vet att om man kan associera sina motståndare med nazismen, har man, om inte vunnit, så åtminstone kommit nära. Men man kan inte göra liknelser med förintelsen hur som helst, det är respektlöst.

Finns det någon minnesdag som saknas?

– Det är ett antal folkmord under 90-talet som sticker ut. Förintelsen så klart, men också folkmordet på armenierna. Det var ju där både Stalin och Hitler lärde sig hur man gör. Kring kommunistiska regimers brott är det svårare att hitta minnesdagar, befrielsen av Auschwitz den 27 januari blir så explicit.

– I Danmark tematiserar man den 27 januari, men det handlar om olika fenomen varje år. Just för att det inte ska bli inflation i antalet minnesdagar men också för att föra resonemang kring andra folkmord.

Anna Rennéus Guthrie/ SNB