En vingklippt vänster
Det gäller inte minst Socialdemokraterna. Under fyra år har de klagat på den borgerliga regeringens sänkningar av inkomstskatten. Ändå går de till val på att behålla samtliga jobbskatteavdrag.
Mona Sahlins förklaring till omsvängningen – att man vill underlätta för folk att planera sin privatekonomi – är inte särskilt trovärdig. De rödgröna vill ju höja, förändra och återinföra en rad andra skatter på delvis oredovisade sätt – bensinskatten, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten. Det försvårar i högsta grad för folk att planera sin ekonomi.
De rödgrönas omsvängning är alltså en rent taktisk manöver, de vill helt enkelt inte gå emot populära skattesänkningar. Men även taktiken är inkonsekvent. Så sent som i fredags skrev Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Thomas Östros på DN Debatt att det främst är höginkomsttagare som gynnats av inkomstskattesänkningarna – alltså samma skattesänkningar som han själv nu vill behålla.
Resultatet blir ett splittrat intryck som knappast kan elda valarbetarna eller övertyga osäkra väljare. Socialdemokraternas hävdar att de borgerliga vill ha ett kallt samhälle med stora klyftor, men det enda alternativ de själva lyckas presentera kan enligt deras egen retorik bara beskrivas som halvljummet.
Föräldrapenningen är ett annat område där de rödgrönas budskap skorrar falskt. Alla rödgröna partier vill kvotera föräldraledigheten. Ändå har de inte lyckats enas om ett reformförslag. De angivna skälen framstår mest som halvhjärtade bortförklaringar, såsom att man inte har haft tid. De rödgröna har hunnit med flera svåra kompromisser, så varför skulle de inte hinna enas om någonting de redan är överens om?
Det egentliga skälet är uppenbarligen valtaktiskt. Det finns en bred folklig opinion för att föräldrar ska få bestämma själva över hur föräldraförsäkringen ska tas ut, och de rödgröna vågar helt enkelt inte gå emot den opinionen. Detta är inte första gången partier tvingas anpassa sig till opinionen för att vinna flera röster.
Det är en i grunden sund del av en fungerande demokrati. Men då brukar partierna också erbjuda en någorlunda sammanhängande förklaring som ger mening åt de nya ställningstagandena, såsom Moderaternas budskap om att de är det nya arbetarpartiet.
De rödgrönas omsvängningar återspeglar inte någon egentlig förändring av politik och ideologi. Därför kan man heller inte lita på att deras valplattform håller i längden. För tillfället är de vingklippta, men om de vinner valet lär vingarna växa ut och vänstern flyga igen.
Då kan de rödgröna återgå till sin egentliga politiska linje, med skattehöjningar och detaljstyrning av medborgarnas liv. Fyra år till på avbytarbänken kan däremot tvinga fram en grundlig omprövning och verklig politisk förnyelse.
Charlotta Levay
Fil. dr. företagsekonomi
