Deras begripliga glömska

Man kan hålla med henne. Danmark är en förebild för hur man inte bör hantera ett parlamentariskt läge där det gäller att respektera väljarnas besked men samtidigt hålla en från landets humana traditioner avvikande minoritet på mattan.

Något inflytande på den politiska kursen har Sverigedemokraterna inte förtjänat, och det skall de heller inte ha. Detta är en sak. En annan sak är det hur vi graderar vår bedömning av anständighet och humanitet. Något blir snett när den som i praktiken har mest likheter med sverigedemokraterna kan uppträda som deras motpol och som den mest högljudde moralisten.

Sverigedemokraterna förnekar sin historiska koppling till nazismen och dess avläggare Bevara Sverige svenskt. Det är begripligt att de inte vill kännas vid sina rötter. Det är lika begripligt att vänsterpartiet glömmer sitt kommunistiska förflutna, det namnändrade Sveriges Kommunistiska Parti via Vänsterpartiet kommunisterna till enbart Vänsterpartiet.

Dess omklädning har också varit en succé – vem minns inte med vilken bravur partiledaren Ohly på valnatten vägrade dela sminkrum med SD:s Jimmy Åkesson? Till på köpet var nog Ohlys avsky uppriktig. Så kort är vårt minne när vi vill glömma. Ändå har det bara gått fem år sedan Lars Ohly tvingades tvätta bort etiketten "kommunist".

I program och retorik står också Vänsterpartiet så långt bort det går att komma från de invandrar- och flyktingfientliga Sverigedemokraterna. Dess egna rötter är emellertid inte snyggare. Om yttervänstern står för en generös flyktingpolitik idag, så var den själv expert på att vålla flyktingproblem överallt där den hade makt till det, därför att människor inte stod ut med systemet, inte på Kuba i väster eller i Östtyskland i Europas hjärta eller i Vietnam i öst.

Faktum är att symptomen märks också hos de demokratiskt anpassade efterföljarna i det moderna Sverige: maximal makt åt staten, minimal åt den enskilde, det må gälla beskattning eller mamma- och pappadagar i föräldraförsäkringen. Vad den sistnämnda beträffar så vågade de rödgröna inte gå ut öppet och ärligt i valrörelsen med Vänsterns radikala förslag.

Någon relation borde väl ändå finnas mellan den ena och den andra extremen. Istället kan yttervänstern framställa sig som Sankt Göran med svärdet höjt mot de extrema nationalisterna. Den ifrågasätts inte, allra minst tydligen när deras roll i fältet mellan regeringsmakt och opposition aktualiseras.

Ingen vettig regering vill vara beroende av Sverigedemokrater eller andra ytterligheter.

De senares existens i kammaren behöver emellertid inte vara liktydig med beroende. Så såg tydligen inte heller Tage Erlander eller Olof Palme på saken, när de i årtionde efter årtionde lotsade sina minoritetsregeringar genom kamrarna och lät de skp- eller vpk-märkta ledamöterna votera bäst de ville.

Den parlamentariska situationen var – med förekomsten av en riksdagsgrupp med lojalitet inte hos de svenska väljarna utan i Moskva – minst lika ömtålig som den regeringen Reinfeldt har framför sig de närmaste fyra åren.

Senare tiders socialdemokrater tog in yttervänstern i stugvärmen. Sedan kommunismen krackelerat var det omöjligt för Ohly och kompani att behålla fasaden. Fast man kan som utomstående tycka att de gamla vakthundarna mot yttervänstern accepterade omvändelsen under galgen väl lättvindigt.

Men vår demokrati står rycken. Vi behöver heller inte gripas av stora skälvan ens inför det obehagliga förhållandet att 20 SD-märkta personer tar plats i riksdagen.

Bengt Ingvar Ekman

Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.

Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.