"Demokratins friska fläkt blåste över Iowa"
Min son är fyra år, men åttor ska han kunna skriva. De andra siffrorna också, och hela alfabetet. Han ska kunna skriva sitt namn, räkna till hundra, räkna till hundra enligt metoden 2-4-6 och enligt metoden 5-10-15. Han ska kunna rita inte bara trianglar och fyrkanter utan även romber.
Allt för att komma in på kindergarten, vilken inte alls är det dagis det låter som utan vad som i USA motsvarar ettan. Egentligen behöver man inte kunna något när man börjar kindergarten, men i USA:s storstäder är de kommunala skolorna i regel så dåliga att medelklassen söker sig – flyr – till privatskolor.
Där börjar också karriären: många föräldrar har tänkt ut att för att komma in på ett bra universitet måste man ha gått på ett bra gymnasium, och för att komma in på ett bra gymnasium måste man ha gått på en bra grundskola.
Med andra ord: ansökningen till kindergarten är avgörande! Föräldrar presenterar sig från sin bästa sida. Antagningschefens minsta leende tolkas som en positiv signal. Vänner vars barn går i respektive skola ombeds att skriva till antagningschefen å ens vägnar. Det låter tokigt, men kanske säger min sons övningar lika mycket om USA:s framtid som de pågående primärvalen.
Eftersom USA inte har någon skolpeng är det i regel bara rikare familjer – och medelklassfamiljer som tömmer sina bankkonton – som har råd med privatskolor och preschools, de skolliknande förskolor som 3-5-åringar dessförinnan går i. Skolorna är dock utmärkta.
Många föräldrar går till överdrift – goda vänner till oss skickar sina fyraåriga tvillingar till en kinesisk skola eftersom kinesiska är framtidens språk – men det positiva är att de satsar på bildning.
Detta har många politiker också insett. Under den pågående valkampanjen har flera kandidater därför talat om behovet av allmänna preschools, alltså inte dagis utan deltidsskola för småbarn. Inte längre kan vi skratta åt obildade amerikaner. Blir det kanske i stället de som får skratta sist?
Vilket leder oss till primärvalen. Är det inte härligt att en folklig men okänd baptistpastor utan någon vidare kampanjkassa kan besegra en etablissemangskandidat med en superproffsig kampanj? Vad man än må tycka om Mike Huckabee känns det som om demokratins friska fläkt blåste i vinterkylans Iowa. Ett väloljad kampanjmaskin och en enorm kampanjkassa är inte längre ofrånkomliga krav för att kunna delta i den amerikanska demokratin.
Barack Obama har visserligen både fler medhjälpare och mer pengar än Huckabee, och är en superkändis jämfört med denne före detta guvernör från Arkansas, men på sitt vis är han också en outsider: han är ny i politiken och borde ha varit en enkel match för Hillary Clinton.
Dilettanter, nej tack! Ibland verkar väljare – inte bara i USA – dock tröttna på proffsiga men oäkta kandidater och ger till allas överraskning en nybörjare sitt förtroende. Folk gjorde sig roliga över Arnold Schwarzenegger när Kalifornien-borna valde honom till guvernör, men denne republikan är så skicklig att han i senaste valet till och med vann i Berkeley, USA:s allra mest socialistiska stad.
Men hans namn kan inte ens de mest bildade privatskoleelever uttala rätt.
Elisabeth Braw
