De värnlösa barnens dag
På 1960- och 70-talet stördes vår dästa frid av alternativ jul-rörelsen, mest unga röster som indignerat frågade hur människor med anspråk på vett och samvete kunde vältra sig i detta överflöd med en svältande värld in på knutarna.
En efterklang från den tiden hörs ännu. De som samlar in pengar åt de mest behövande har draghjälp av ”Stilla natt”. Den kristna överbyggnaden på midvinterblotet domineras också av fenomen vi kan känna igen: föräldraparet i fähuset, flykten, monarken som med sin besinningslösa rädsla för konkurrens om makten låter svärdet gå över alla nyfödda gossar.
Det är till detta senares dystra minne som det står Värnlösa barns dag i almanackan den 28 december. Fram till senaste sekelskiftet hette den Menlösa barns dag. Men ordet ”menlös” blev oanvändbart sedan det fått betydelsen dum eller efterbliven.
I alternativ jul-rörelsen fanns inslag som påminde om sambandet mellan då och nu. De var samtidigt politiska och nöjde sig inte med att fromt folk drog åt livremmen ett hål och skickade det överblivna till tredje världen. Grundfelet satt då som nu i strukturerna, då i symbios mellan en ockupationsmakt och en landsförrädisk kung, nu i den postkoloniala utsugningen av de fattiga länderna. Och den lille Jesus har nu, ett par tusen år senare, miljoner landsflyktiga syskon.
I sak är väl inte så mycket att invända. Av välgrundad rädsla för moralism skall vi inte köra ner i det motsatta diket och låtsas som om andras elände på inget sätt är vår business. Ett engagemang i det lilla, ett fadderbarn eller vilken form man nu väljer, öppnar dessutom fönster ut mot en fattig och illaluktande men samtidigt spännande värld, inte bara vid jul utan året om.
Det dåliga samvetets efterhängsna röst kan alltid invända att vi förstärker orättvisorna mer än vi eliminerar dem. Bakom varje barn eller familj, som får ett handtag, dväljs miljonerna ohjälpta.
Men det är inte hela sanningen, egentligen inte sanning alls om det är som Stig Dagerman skrev: ”En hungrande människa mindre betyder en broder mer”. Till det kommer att varje nerslag av humanitärt tänkande har spridningseffekt som stenen och ringarna i vattnet.
Samtidigt är det sant att vi har ett gemensamt ansvar för de så kallade strukturerna. Ett sådant tänkesätt anses fullt respektabelt trots att det i sin förlängning blir ännu mer anonymiserat än det direkta biståndet.
Inför årets jul har vi bland mycket annat påmints om Zimbabwe och koleraepidemin som ännu ett gissel. Vi kan ta för givet att Robert Mugabes despoti skulle kollapsa i den stund omvärlden uppträdde enigt och beslutsamt. Men det gör den inte. FN uppträder som trendsättare när det gäller begrepp som anständighet och mänskliga rättigheter och hur de skall definieras. Men som så många gånger förr sviker FN, de är stora i orden men som i fallet Zimbabwe små på jorden.
Det är blott alltför lätt att visa exempelsamlingar på strukturer, som måste ändras om världen skall bli lite bättre. FN tycks ligga alltför nära till hands för att aktualiseras i detta sammanhang. Men var skulle man börja om inte i den organisation, vilken ständigt åberopas som överdomare i internationella konflikter?
Och mänskliga katastrofer som i Zimbabwe eller Darfur är internationella angelägenheter. Det kan vi påminna oss inför denna de värnlösa barnens dag.
Bengt Ingvar Ekman
Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.
Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.
