Björling och Kamprad – fast i obekväma roller
En man som var noga med att titta upp mot tredje raden där de fattiga köpt biljetter för sina surt förvärvade slantar. Längre ner, på de dyraste platserna, satt representanter för den värld han inte riktigt begrep sig på. Den där världen som behövde hans röst för att känna doften av kultur och timbre bakom pladder och kall kristall.
Jussi Björling var inte bara historiens bäste tenor utan också den enkle mannen som lotsades, eller kanske snarare drogs, in i den fina världen av en hustru med ädel stamtavla. Hon tog vid där fadern slutade sin uppfostran – hans far, som agerat både operasångare och boxare, hade under barnaåren masserat hans strupe och piskat honom att sjunga.
Varken fader eller hustru har piskat den andre store mannen från den senaste veckans samtalsämnen: Ingvar Kamprad. Däremot har Uppdrag granskning, nu på hans ålders höst, piskat honom några veckor.
Jussi Björling och Ingvar Kamprad tycks vara varandras motsatser. Björling smög allt som oftast undan den fina världen, där han spelade en roll som operasångaren Jussi under kristallkronorna. Kamprad smyger åt motsatt håll – tillhörande den fina världen spelar han rollen som den enkle Ikea-Ingvar utan makt, utan större förmögenhet och utan egoistiska avsikter. Var och en stora män, magnifikt kompetenta på det man skapat sig ett namn inom. Män med roller att spela. Allt för att underhålla oss.
Jag formligen älskar Jussi Björling, det har funnits få dagar i mitt vuxna liv då jag inte någon gång lyssnat på hans röst. Varenda skiva finns placerad i ett av Ingvar Kamprads livsverk: Billybokhyllan. Och det går knappast en dag utan att jag sitter eller ligger i någon möbel tillverkad i något främmande land men med ett ursvenskt klingande namn.
Två skådisar, obekväma i sina roller. Den ene på ständig flykt från sin prestationsångest, den andre på ständig flykt från sina skatter. Båda får löpa gatlopp i medierna: Björling för att han ibland gömde sig för världen i en flaska sprit, Kamprad för att han gömmer sina pengar i Lichtenstein.
De fina operavännerna från den burgna överklassen förstod aldrig varför Jussi gömde sig, än mindre förstod de varför han vinkade upp mot tredje raden. Nu är det många som inte förstår varför Ingvar gömmer sina pengar i Lichtenstein och varför han umgås med professionella skatteplanerare.
Det förvånar mig att så många tycks förvånade över det som avslöjats om Kamprad. Varför så upprörda över att han spelar sin roll som den enkle mannen? Han spelar inte fulare än någon annan i den divisionen. Och kom inte och säg att det är bra marknadsföring att berätta sanningar.
Vem vill höra sanningar? Människan vill höra sagor! Bli bedragen, lurad, blåst och underhållen. Hela reklambranschen är ett enda stort sagoberättande. Ikea berättar en saga. Marknaden är ett rollspel. Investerare är spelare. Hela framtiden ligger i spelarnas händer. Världen är förvandlad till ett rollspel.
Var det inte så vi ville ha det? Om inte – varför har vi tillåtit det? Och, kära läsare, visst vet ni väl någonstans i ert inre att den gode kapitalisten går under i en värld som vår? Sådan är spelplanen. Där reglerna satts av politiker som folket valt av förstånd eller oförstånd.
Verkligheten? Den försvann någon gång när ekonomi reducerades till att fortast möjligt konvertera naturresurser till avfall – och reducera människor till konsumenter. Ju fortare det går, desto snabbare omsättning. Och det är omsättningen, inte värdet eller moralen, som räknas i den exponentiella penningekonomins tidevarv. Det är allt från socialister till alliansregering överens om.
Att inte gömma pengar i Lichtenstein vore ett misstag i den fula värld vi skapat. Att inte lyssna på Jussi Björling vore ett misstag i den vackra värld vi borde ha skapat.
Birger Schlaug
f.d. språkrör (MP)
