Än har demokratin inte vunnit i Egypten

Det är viktigt nog, men det vore direkt farligt att därmed tro att demokratin är vunnen. Så är det inte. Däremot har en möjlighet till en bättre framtid öppnats och det kommer att vara avgörande för decennier framåt. Det är nu slaget om demokratins framtid i Mellersta Östern börjar. I det slaget finns det många krafter som står emot demokratin.

Med Mubaraks avgång kommer förändringens vind att svepa fram över stora delar av arabvärlden. Det som började i Tunisien har nu fått genomgripande konsekvenser i arabvärldens folkrikaste land. Det som nu händer där kommer att få stor betydelse även i andra länder. Regimer kommer att känna sig pressade till reformer samtidigt som andra krafter, exempelvis Iran, kommer att verka för förändringar i den andra riktningen. Så är det när historien står och skälver och det gör den nu.

Den egyptiska militären tar nu på sig ett stort ansvar. Det är inte självklart att den kommer att se vikten av reformer som ger demokratiska institutioner. Desto viktigare är att omvärlden i form av EU och USA klargör att det är reformer i den riktningen som blir avgörande för om Egypten i framtiden ska vara ett samhälle som är en del av den öppna världen och med den stabilitet det ger. Förutsättningarna för detta är goda.

Det är nämligen en hederlig och gammaldags revolution, byggd på undersåtars vilja att bli medborgare och mot maktmissbrukare, förtryck och fattigdom, som vi har sett. Det är inte hatet mot USA, Israel eller västvärlden som har präglat gatorna och torgen utan snarare viljan av att vara en del av den värld som förenar välstånd med frihet.

Om vi i Sverige och i Europa ser en antiglobaliseringsrörelse demonstrera då och då, har vi i Kairo sett dem som vill bli en del av den globaliserade världen, inte den fattiga och undangömda, inte den slutna och isolerade utan med de rättigheter och möjligheter som människor har i vår del av världen. Det är så att säga varken arabvärldens Lars Ohlys eller PerGahrtons som har demonstrerat och vunnit utan twitters, googlers och facebooks.

Men utvecklingen och demokratin är som sagt inte självklar. I Libanon har vi sett en utveckling i den andra riktningen. Där har en av arabvärldens få demokratier hamnat under iranskt protektorat genom att konstitutionen satts ur spel och med Hizbollah vid makten. Och ingen ska tro att Iran inte vill uppnå motsvarande i Egypten. Den egyptiska armén kan kortsiktigt stå emot den kraften men långsiktigt kan det bara vara demokratiska reformer som ger den stora majoriteten egyptier makten som kan stå emot extremismen.

Lyckas vi bidra till att demokratins institutioner byggs upp i Egypten, lika stadigt som dess pyramider, om vi lyckas bidra till att demokratiska krafter och partier växer fram som en synlig del av samhället och lyckas vi visa att Egypten och dess medborgare har en framtid i den öppna globaliserade världen, då bidrar vi till att slaget om demokratin kan vinnas i Egypten.

Därmed lägger vi en grund för en utveckling i andra delar av arabvärlden som bygger på demokrati och frihet. Det vore avgörande i sig för europeisk säkerhet men än mer för miljoner av araber som under årtionden har fått leva i förtryck, som om demokrati inte vore något för dem. Europa har en stor uppgift i att stödja denna utveckling. Vi lyckades 1989 när muren föll. Vi bör lyckas även nu när faraonerna har fallit.

Gunnar Hömark

europaparlamentariker (M)