Alliansen har gjort sitt

Att lösningen skulle bestå i att erbjuda de gröna ministerposter är i ett första skede uteslutet. För det första vore det ett slag i ansiktet på Centerpartiet, som inte bara skulle tappa sitt företräde i regeringen när det gäller miljöfrågor. Partiet skulle dessutom tvingas ge upp Andreas Carlgrens position som miljöminister. För det andra kan alliansen och MP inte kompromissa med varandra i kärnkraftsfrågan, vilket utesluter att de sitter i samma regering.

Det betyder att samarbetet i sådana fall kommer att ske i utskotten i organiserad form på bestämda områden. Det skulle kortsiktigt rädda ansiktet på Maud Olofsson, men bära med sig en inre dynamik som kan leda till att alliansen spricker. I takt med att regeringen verkställer förslag som MP har stor del i och får ta åt sig äran för, kommer Centerns position att undermineras på ungefär samma sätt som om MP var del av regeringen.

Minns hur Göran Perssons organiserade samarbete med C på 1990-talet påverkade bilden av det partiet. Kommer C att stillatigande se på hur MP upphöjs på samma sätt?

Vad som är viktigare är att samarbetet med MP i ett sådant läge efterhand kommer att innebära en allt större frestelse för Reinfeldt. Om han kan låsa de gröna vid den borgerliga fyrklövern i god tid innan valet 2014 kommer socialdemokratins möjligheter att ta tillbaka regeringsmakten att elimineras, oavsett om S gör stark comeback i väljarkåren.

Om det sker till priset av alliansen, vad spelar det för roll? Ingen tror att de borgerliga småpartierna därmed kommer att rösta på S som regeringsbildare redan 2014.

Ett MP-samarbete leder till ytterligare en motsättning inom alliansen. Idag balanserar de fyra partierna ganska väl i sociala frågor och livsstilsfrågor. Å ena sidan ett allt mer konservativt KD, å andra sidan ett allt mer tokliberalt FP (bortsett från Björklunds skolpolitik), däremellan C och M som en sorts överbryggare.

I den stund MP ges inflytande över alliansen förskjuts tyngdpunkten i riktning mot vänsterflanken. Att KD och FP kunnat förenas så här smärtfritt är ett smärre under. Att KD skulle stanna kvar med också MP i gänget är uteslutet.

Slutligen är det ett nedtystat men uppseendeväckande faktum att alliansen helt uppenbart är bra för Sverige och för M, men dålig för alla andra partier. I framgångens stund kan småpartiernas ledning motivera läget, men kärvar det kommer sökljuset att landa på att M nu är dubbelt så stort som FP, C och KD tillsammans.

Mitt förslag är att man nedmonterar alliansen under ordnade former, med sikte på en borgerlig valseger 2014. Den har fullgjort sin historiska uppgift, att vinna ett val och bli omvald. Det var verkligen inte strunt.

Roland Poirier Martinsson

chef för Timbro Medieinstitut