Vi blickar gärna tillbaka

Det har ju alltid funnits en eftersläpning på typ tjugo år/?/men nu så är alla de här erorna smått närvarande. Tack vare internet”.

Han har en poäng. Via webben påminns vi löpande om olika nostalgiska uttryck på ett annat sätt än tidigare. Det har blivit väldigt lätt att återuppleva en Bruce Springsteen-konsert från 1980-talet, klassiska musikvideos eller andra guldkorn från barndomen. Från många decennier tillbaka i tiden. Det mesta materialet är bara ett länkklick bort.

Och visst klickar vi. Visst blickar vi gärna tillbaka. Något som också har lett till att coverformatet fått en uppenbar revival. Det är naturligtvis ett tacksamt drag, att tolka äldre material utifrån ett nutida perspektiv. Ett grepp som till exempel Chan Marshall, aka Cat Power, testade både på The covers record (2000) och på albumet Jukebox (2008). Även Jill Johnson gav sig häromsistens in i leken, i och med skivan Songs for daddy där hon tolkar klassiska titlar ur The american songbook.

Långt ifrån alla satsningar av det här slaget innebär dock någon vidare succé. För att faktiskt lyckas med en cover räcker det ju inte med att upprepa originalsoundet. Tvärtom handlar tolkningsprocessen om att göra en redan befintlig låt till sin egen. Men coverformatet är intressant på fler plan än så. Det är någonting i själva mötet mellan artister, genrer och årtionden som bidrar till något fascinerande och ibland helt oförutsägbart.

Just detta utforskas som bekant i programkonceptet Så mycket bättre där Love Antell, Ola Salo, Carola, Familjen, Kajsa Grytt, Orup och Amanda Jenssen på bästa sändningstid kastar sig in i varandras porfolios. Med varierande resultat.

Säga vad man vill om programmet som sådant, men utifrån de avsnitt som hittills sänts, känns det rimligt att konstatera åtminstone en sak. Att slutresultatet av artisternas tolkningar ofta blir bättre ju längre avståndet är mellan originalmaterialet och den uppdaterade versionen. Distans ger en mer intensiv krock, som ?i sin tur bäddar för överraskningar, förändring och spänning. Och bara just i sådana lägen fyller egentligen en cover en verklig funktion. När den faktiskt leder till nya intryck.

Först då berättigas också nostalgin som sådan, eftersom den då bygger på en slags framåtrörelse. Viktigt att komma ihåg om vi nu skall fortsätta envisas med att gräva ned oss i det gamla.

KARIN GRÖNROOS