Säkerhetsskadade svenskar

I torsdags kväll satt jag i Berlin och var sugen på att gå ut på stan. En snabb internetkoll och en

t-baneresa senare stod jag framför Hidden Cameras på en klubb, väl gömd nere vid floden Sprees strand. Dagen innan hade jag sett skotska singer-songwritern Merz och dagen efter blev det en kväll med amerikanska soulpunkarna BellRays (med grymma sångerskan Lisa Kekaula som också brukar sjunga på Basement Jaxx låtar).

Berlin är en fantastisk konsertstad. Det handlar inte bara om utbudet. Jämfört med Sverige är känslan annorlunda redan från det att man går in genom dörren. Det är mindre ordnat, ruffigare, mer spännande. När bandet går på ställer sig folk längst fram, inte längst bak. Dessutom står de kvar där och röjer hela konserten, istället för att försiktigt avvika till baren efter tre låtar. Det märks att tyskarna tycker att det är förbaskat roligt att gå på spelningar. Det är en frihet och en kick.

Den känslan får jag väldigt sällan från en publik i Sverige.

?Under vintern och våren har jag varit på spelningar med en rad artister som har högsta rotation på P3 och bra medieuppbackning, men ändå bara lockat runt 30–40 blyga betalande. Skillnaden är verkligen slående. Sverige har tveklöst en väldigt tråkig publikkultur, med två undantag. Det ena är festivaler och arenaspelningar, eftersom de är frikopplade från vardagen och ger oss chansen att anonymt smälta in i en stor massa. Den andra är de unga fansen som ser sina första konserter. De njuter av nyhetens behag, men det tar snabbt slut. Efter ett par år står de som statyer längs väggarna och kollar ner i sin öl, eller sitter hemma och lyssnar på plattan istället.?

I allmänhet verkar vi svenskar tycka att det här med att vara publik är något obekvämt. Vi aktar oss för att göra för stora rörelser till musik. Går vi på fotboll ska det vara sittplats och där sjunger vi inte, bara klappar. Det går säkert att skylla en del av det på någon slags nationell blyghetskultur, men när det gäller konserter handlar det lika mycket om förutsättningarna. I Sverige handlar nämligen en spelning inte om upplevelsen, utan om riskminimering.

Man får inte stagediva eller publiksurfa.

Man får inte spela högt.?

Man får inte röka.

Man får inte heller dansa till rejv hursomhelst, för då kan man få i sig knark och dö.

Det finns fördelar med de där reglerna. Men det finns också en stor fet nackdel i att konserter inte längre är en frizon där man får leva ut. Riskminimering är toppen inom både landslagsfotboll och förvaltning, men när det gäller rock’n’roll blir det en krock.

30 trygga människor med armarna i kors?

Ge mig hellre några pakets passiv rökning och en publiksurfares fot i skallen.