Ett bra eller dåligt år?
Jag kan inte riktigt bestämma om jag tycker att 2007 varit ett bra metal- och musikår. Förmodligen för att det har varit ganska genomsnittligt, med ett par toppar (ganska väntade sådana) och få överraskningar.
Takida är en av överraskningarna. Det enda hårdrocksband som har legat etta på svenska albumlistan under året. Otippat av ett band från lilla Ånge.
De är inte mina favoriter, men jag gillar att de lyckats ta sig så långt med hjälp bara av sin musik och sina fans, och att de utan stora reklamkampanjer eller ett majorkontrakt bygger sin karriär vidare.
Att Sverige är bra på metal och att vi gillar oss själva blir tydligt vid en genomgång av årets albumlista. Hardcore Superstar, The Poodles, Mustasch, Lillasyster och Pain Of Salvation nådde alla topp tio. Det ger sex svenskar på topp tio under året, vilket är mycket jämfört med de tretton utländska hårdrockare som sålde nog mycket.
Bland dem fanns Nightwish, Queens Of The Stone Age och Marilyn Manson, och aningen mer otippade gäster som Dream Theater, Rush, Turbonegro och Dimmu Borgir.? Själv har jag ovanligt nog bara ett svenskt band på min lista över årets tio bästa album. Dark Tranquillity ligger å andra sidan först.
Det är ändå ett tecken på svaghet eftersom det brukar krylla av spännande inhemsk hårdrock. Inte för att det inte kommit bra plattor – men få av dem har varit fantastiska eller nyskapande.
Den intressantaste svenska nykomlingen är Kongh, en slött manglande trio från Småland med rötterna i doom och inspiration från Neurosis och Mastodon.
Men min bästa upptäckt är Fair To Midland, texaner som har släppt två skivor på egen hand, men nu ligger på Serj Tankians bolag och lyckas låta både proggiga och poppiga på en och samma gång.
Nästa år då?
Jag väntar förstås på Metallica. Nya skivan bör äntligen komma, de har bokat in några sommarspelningar i Europa – jag hoppas att de kommer lite närmare Sverige – och det ryktas om en inomhusturné senare på året.
Andra längtar redan efter Iron Maiden, som kommer att skapa metalfeber hela sommaren. De har sålt ut Stockholms stadion och Ullevi, baserar utsmyckningen på Powerslaveturnén (1984-85), lovar gästinhopp av Cyborg Eddie och fokuserar låtmässigt nästan helt på 80-talet.
Kanske ännu större än båda de flitigt turnerande banden: det återförenade Led Zeppelin. Konserten i London tidigare i månaden var hett eftertraktad och högt bejublad, och bandet uppförde sig enligt alla rapporter inte som om det var en engångsgrej. Ryktet säger världsturné med premiär på engelska Glastonburyfestivalen. Jag hoppas på Roskilde.
Ett hårt rockande år ser det i alla fall ut att bli.
Men imorgon, då är det en annan sorts metall som gäller. Klangen av svärd mot svärd i Ivanhoe. Eller för min del hellre en dag med den ännu hårdare kampen i de episka fantasyböckerna Sagan om is och eld av George RR Martin.
Bella Stenberg
