Vildana Aganovic: Att frysa inte min grej

Jag lyder snällt och tänder ljuset. Visst är det mysigt med tända ljus. I en vecka. Inte från oktober till mars.

Det är höst. Inte min årstid precis. Jag är inte en av dem som kan tjata i evigheter om hur löven faller mjukt och landar på marken likt ett fint gult silkespapper. Jag har länge ansträngt mig för att tycka om det. Jag har försökt att sluta fred med löven och hösten och allt hade kunnat vara frid och fröjd om det inte vore för kylan och den fulaste nyansen av grått. Hösten för mig är som en ständigt tjutande siren som förvarnar om att vintern är på väg.

Jag blir lika besviken varje år, som om jag inte visste att den är på väg. Varje år, samma tid. Rakt in i ansiktet. Knock out och jag vet att jag kommer att falla platt.

Det är på hösten min trotsålder kommer tillbaka. Jag protesterar på det enda sätt jag kan. Jag vägrar strumpor så länge det bara går. Det första nederlaget efter sommaren är att bära jeans. Det andra är strumporna. Jag fäller nästan en tår varje gång strumptiden är inne. Strumpor är en symbol för min avsky mot vinter och kyla. Jag är helt enkelt inte gjord för vintern. Att frysa är inte min grej. Stora tjocka koftor och gosiga plädar hade jag helst velat bränna upp på bål. Jag tycker inte att det är ett dugg mysigt att månad in och månad ut nästan tvångsmässigt tända ljus. Och dricka röd vin. Och äta mustiga grytor. Allt för att någon har kommit på att det hör hösten till. Okej, det där med gryta kan jag faktiskt gå med på. Jag är fantasifull vad gäller matlagning, men om jag nu skulle anstränga mig till mitt yttersta och använda mina kokkonster så har jag grytor för tio dagar höst. Sen tar det stopp. Både jag och mina grytor går rakt in i väggen. Och sen har vi resten av hösten och vintern att se fram emot. Nej, tack.

Jag var inne i en affär med min pappa idag och blev helt förtvivlad av att höra julmusik. Jag har inte ens hunnit landa i att sommaren är över och så får man höra julmusik. Det är som om affärerna tävlar om vem som ska börja trakassera oss vinterhatare först.

Jag var så klart helt oförberedd på julsånger så tidigt i november. Funderar nästan på att stämma affären. Värk och sveda i själen. Ni hör ju själva - skandal.

På hösten börjar stadens uteserveringar, det som gör en tråkig stad till en rolig stad, att plockas in. Jag kallar det för depressionstid. Uteserveringar för mig är som små stadssmycken, som glittrar och glimmar och gör städer levande. Eller nej, inte smycken, mer som färglada levande konstverk som man själv är en del av och när möblerna nu plockas in är det en sorgetid för mig. Staden dör lite och jag kopplar in autopiloten för att stå ut.

Jag gick genom Sandwalls plats idag. Det är söndag och staden var helt öde. Jag är ensam kvar. Jag och en höstsirenen som skriker i mitt öra att vintern är på väg.

Vildana Aganovic