J. Åke Englund: Döm inte ut tiggarna

Några tonårstjejer får mynt tillbaka i växel på sitt köp och en av tjejerna börjar prata högt och ljudligt om hur mycket hon hatar mynt. Bakom dem står en tiggare som betalar sitt bröd med mynt som han tiggt ihop genom att sitta på gatan med en mugg framför sig på marken tillsammans med ett slitet fotografi av sin familj. Tjejerna ser honom inte, än mindre ägnar honom en tanke, de är upptagna med att diskutera hur jobbigt det är med mynt.

När jag och några vänner reste runt i Thailand för några år sedan var vi en dag i ett köpcentrum och mot en vägg satt en utmärglad kvinna som tiggde pengar samtidigt som hon höll ett spädbarn i famnen. Det kändes som att världen stannade upp när jag såg henne, jag blev illamående och kände mig nästintill äcklad av att vi sprang runt i köpcentrat likt vikingar på plundringståg i främmande land samtidigt som hon satt där med ett spädbarn i famnen. Jag åker till USA någon per år och matportionerna där är som regel absurt stora med svenska mått mätt och jag brukar ta resterna i en doggybag när restaurangen erbjuder det. Men istället för att ta med doggybagen till hotellet så brukar jag ge den till någon av alla uteliggare som man möter.

Jag skäms inte för att jag har det bra. Jag har tagit mig dit jag är idag på egen hand. Min pappa dog när jag var tio år och min mamma försörjde mig och mina syskon på sin änkepension och våra barnbidrag. Jag ärvde kläder som grannarnas barn vuxit ur. När jag flyttade hemifrån gjorde jag det för pengar som jag själv tjänat ihop. Alla arbeten jag haft i livet har jag fått på egen hand, på egna meriter. Så det finns ingen anledning för mig att skämmas över att jag har det bra, över att jag är där jag är idag. Men det känns varje gång jag ser någon som får tigga ihop till maten. Det svider i mig varje gång någon i min omgivning dömer ut tiggarna utifrån sin egen sanning. Själv har jag inte funnit min egen sanning, jag söker fortfarande. Jag vet inte vad som är svaret på det som vi kallar för tiggarfrågan. Personligen skänker jag sällan pengar då jag föredrar att skänka handlingar. Men jag går heller inte bara förbi. Jag nickar, ler och säger hej när jag möter en tiggare. Att inte göra det är att beröva dem deras mänsklighet och de har blivit fråntagna så mycket annat i livet. När tiggaren betalat sitt bröd ursäktar han sig och går förbi tjejerna som fortfarande diskuterar hur mycket de hatar mynt.

J. Åke Englund