En ouppfylld dröm ger livet riktning

Fredagen är min födelsedag och på lördagen har min första pjäs premiär på Malmö stadsteater. När krönikan publiceras kommer jag alltså dels känna mig lite äldre, dels kommer en gammal teaterdröm ha gått i uppfyllelse.

Liv är tid, men tiden existerar ju inte på det sättet som vi föreställer oss. Därför är det bra att det finns födelsedagar, så att man har en chans att förhålla sig till tiden.

Av samma anledning är jag beroende av drömmar. Glädjespridaren Beckett skrev att ”kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”.

Vad finns det för möjlighet till mening i en sån tillvaro, om man inte ser till att skapa lite artificiell mening? Så jag brukar skjuta upp en dröm, som en fixstjärna, bara för att ha något att orientera mig emot. Något som ger livet lite riktning. På samma sätt som födelsedagarna ger tiden en linjär riktning.

Jag kommer att tänka på kung Midas. Han hade verkligen en dröm – att allt han rörde vid skulle förvandlas till guld.

Och så blev det också, men inte blev Midas gladare för det. När han rörde vid människor han älskade förvandlades de till guld, maten blev guld i hans mun.

Jag har alltid tolkat den här berättelsen som att man ska se upp med vad man önskar, att Midas inte riktigt tänkte sig för. Men han måste väl ha kunnat räkna ut vad som skulle hända! Nog för att det finns och har funnits korkade monarker, men nog måste myten handla om något annat än vanlig dumhet.

Givetvis förstod han vad som skulle hända. Det var bara inte så kul när det väl hände. För så är det med drömmar.

När de väl blir uppfyllda så slutar de fungera. En uppfylld dröm kan inte ge livet någon riktning, på sin höjd lite goda minnen. Paradoxen är att man ändå måste sträva efter att uppfylla dem, för att de ska fungera som drömmar.

Det är det som är tragedin i berättelsen om kung Midas, att han blev av med en gammal dröm.

Så när jag tar på mig min bästa kostym och går till stadsteatern är det inte för att uppfylla en gammal dröm.

Jag går dit för att ta farväl av en. Och för att inte stelna som kung Midas kalsonger gör jag bäst i att snarast möjligt skaffa mig en ny.