Vemod och suverän färglyrik

Helt direkt går knappast budskapet fram. Den unga kvinna vars bild är avtryckt på den malätna filten ser ut att kunna smälta in i vilket europeiskt land som helst, och att fläckarna som skapar ett oroligt ljusspel i den prydligt arrangerade glasmontern åstadkoms av levande klädesmalar inser jag först efter hand. Bilden av den sedda och ändå inte sedda främlingen klarnar till sist med hjälp av ett Joseph Conrad-citat på väggen

Kooroshnia arbetar konceptuellt, vilket innebär att tankegången bakom verket måste föras fram tydligt för att skapa full förståelse. Det lyckas hon också med, på ett intellektuellt förklarande vis, med mer vemod än starka känslouttryck.

******

Janolof Bengtsson är en suverän färglyriker som följer en impressionistisk tradition i Monets anda. Att det är naturen han målar är det ingen tvekan om – trots att man inte ser en enda kvist eller annan detalj. Det är just impressionen, intrycket, han återger, inte naturen själv.

Men det som kan se spontant och oreflekterat ut är i själva verket ett omsorgsfullt arbetat klassiskt skiktmåleri där underliggande färglager hela tiden finns med och skapar speciella effekter av ljus och skuggor.

Ofta upplever jag att det går en väg in i Janolof Bengtssons målningar, en slingrande skogsstig, välbekant och ändå ständigt föränderlig, än omgiven av ett soldrucket dis, än vilande i djupaste skugga. Det är vilsamt och trösterrikt som naturen själv.

*******

På Ålgården har Magnus Gramén dragit in med en utställning som är tämligen spretig men också associationsrik och självutlämnande. På golvet ligger stora hårt packade rullar med målningar och en resväska med tummade diktböcker: hans konstnärliga livsbagage. På väggarna ropar han ut sin förtvivlan över vad han betraktar som utförsäljning av den svenska välfärden, i enorma affischer som hämtade ur 70-talets plakatkonst.

Intressantare är hans traditionella måleri, med en ton av gamla filmer och glesbygdsmelankoli, som i målningen Ensamma saker på landet, där tomheten känns förödande mellan smörgåsen och skruvmejseln på köksbordet.

Inger Landström