Tomas Polvall om fotomässan i Paris
PARIS PHOTO.Ingen annan stad är i närheten av att ha haft så många berömda fotografer boende och verksamma i sin stad som Paris. Att världens största fotomässa äger rum i den franska huvudstaden är därför närmast självklart. Vad som blir tydligt under mina dagar på fotomässan är att foto inte längre bara är något att titta på utan lika mycket något att samla och tjäna pengar på.
Vad som är uppenbart är att det leder många fotografer till ett febrilt sökande efter originalitet. Det kommer att utveckla genren och det är spännande att möta viljan till förnyelse, bara jag slipper titta särskilt länge, ty jag finner mycket av det som visas på de hundratals fotoutställningarna för tråkigt, publikflirtande och ett överdrivet sökande efter effekter.
Jag koncentrerar mig på det jag tycker om och intervjuar tre fotografer som har utställningar på mässan.
Stéphane Couturier arbetade under 80-talet som arkitektfotograf, men tröttnade på de rigida ramar som präglade den sortens fotografier så han började jobba med egna projekt. Han ville skildra hur människornas liv påverkades av de förändringar som ägde rum i städerna. Han reste till Berlin, Havana, Chandigarh, Brasilia och flera andra städer.
I Alger fann Stéphane Couturier i stadsdelen Climat de France något som fascinerade honom så starkt att det har blivit hans stora projekt.
Första gången Stéphane Couturier kom till Climat de France varnade taxichauffören för att stadsdelen var extremt farlig och avrådde bestämt Stéphane från att gå in där, men nyfikenheten var stor.
Han hade inte varit där länge innan han mötte en man som aggressivt frågade vad han hade där att göra med sin kamera. Stéphane Couturier svarade att han fann arkitekturen väldigt vacker. Mannen blev överraskad av svaret och inviterade Stéphane till caféet där de samtalade i flera timmar.
– Det blev inledning till en relation som har utvecklats till en vänskap som gör att jag regelbundet reser dit för att fotografera. Jag har lärt mig att tycka om Climat de France och jag lärt mig att vara där, men jag kan aldrig gå omkring och fotografera ensam. Det är för farligt. Jag har alltid sällskap med den man jag mötte första gången.
Samma känsla av autenticitet som hos Stéphane Couturier upplever jag framför Todd Hidos fotografier, fast det är inte bara är ett hav som skiljer. Det är en helt annan värld som skildras i Hidos bilder.
Han är född och uppvuxen i Kent, Ohio där han gjorde sin grundutbildning i fotografi. Han fortsatte studierna i San Francisco och är bosatt där sedan tjugo år. Hans uppväxt i Kent, Ohio ägde rum i en förstad som just skapats i stadens utkant. På den ena sidan var det jordbruksland, åt det andra hållet bredde staden ut sig. Det är gränslandet mellan dessa landskap som har format Hidos fotografering.
– Jag tror att mycket av mitt fotograferande handlar om att återskapa minnen från min uppväxt. Jag är en intuitiv fotograf. Jag kör omkring och fotograferar utan någon strikt plan för vad det ska bli. Jag söker mina motiv i miljöer som inte är perfekta. När jag upplever en plats där något saknas stannar jag. Mina bilder fångar det som är, men också det som saknas. Det innebär att betraktaren skapar mer än det som finns. Mina fotografier är en mötesplats mellan bilden och betraktaren.
Niloufar Banisadrs fotografier har formats av hennes uppväxt och erfarenheter i Teheran. Hennes examensarbete, efter fyra års studier i konst och fotografi på universitetet i Teheran, gestaltade förhållandet mellan kropp och arkitektur. Lärarna på universitet tyckte att bilderna borde visas för offentligheten. För att det kunde ske måste de godkännas av en muslimsk konstkommitté. De blev inte godkända.
Det var förbjudet att visa kvinnokroppen på det sätt som Niloufar Banisadr hade gjort. Hennes svar på förbudet var att placera en stol på samma plats på bilderna där kvinnorna borde befinna sig.
– Stolen blev min story och min stand in för kvinnorna och främst mig själv. Stolen blev mitt självporträtt. Jag reste runt i Iran med min stol och tog bilder med den på olika platser.
Efter framgångarna i Iran reste Niloufar Banisadr till Europa där hon har kunnat fotografera utan de hinder som finns i Iran. Numera bor hon i Paris.
Det var, i korta drag, något om mina möten och upplevelser under fotomässan i Paris, att andra tycker om något helt annat blir tydligt när jag går omkring och ser människor intensivt upptagna av att betrakta fotografier.
Tomas Polvall
