Inom de väntade ramarna
Liljevalchs vårsalong är en mullrande tradition som envist fortsätter att locka väldiga skaror av besökare. Själv är jag som vanligt lite kluven efter ett besök i det svenska konstlivets motsvarighet till schlagerfestivalen. Det är inte alltid lätt att förstå salongens stora lockelse, och det kan nästan framstå som provocerande att många betraktare som bara besöker en utställning per år väljer just vårsalongen. Varför inte välja en bättre, mer genomarbetad utställning om man nu bara ska se en enda sak?
Frågorna är ungefär desamma som man gärna ställer till de horder av musikointresserade som under några vårmånader plötsligt visar ett flammande intresse för eurovision-kalaset men i övrigt inte bryr sig ett skvatt om musik som rent objektivt (ja, faktiskt) är bättre och intressantare. Men det kanske är fel att ifrågasätta publikens motiv. Salongen lockar precis som schlagern med show och okomplicerad glädje. Och uppenbarligen är det någonting i vårsalongens blandning av amatörer och proffs och fullmatade salar som slår an en ton av inbjudande tillgänglighet.
Egentligen är det inte salongen som är problemet, utan just att den riskerar att bli besökarens enda kontakt med konst. Liljevalchs chef Mårten Castenfors poängterar gärna själv att salongen ger pålitliga intäkter som möjliggör tyngre satsningar under resten av året, och som en säsongsinledning fungerar den anrika traditionen utmärkt.
Det senaste decenniet har Vårsalongen dessutom tagit sig i kragen och är aldrig någon direkt katastrof. Du vet i allmänhet vad du får, och pålitligheten är säkert något som en stor del av publiken uppskattar. Årets upplaga är inget undantag, utan håller sig till de väntade ramarna i upplevelsepaketet. Du kan räkna med något som är en smula uppseendeväckande, som årets självklara snackis: kollektivet Max Görans film, ”Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu”, med vaginor som sjunger feministiska kampsånger. Du vet att du kommer att få se något som är bra men som kanske inte hade hittat in i ett vanligt galleri, som Karl Magnus Peterssons gigantiska modellbygge ”Arkipelag 2”, som fyller ett helt rum med ett detaljerat skärgårdslandskap där en ljuskägla från en fyr är det enda livstecknet i den inverterade idyllen. Du kan kallt räkna med så många olika genrer, stilar och uttryck att du inte kan undgå att hitta något du verkligen gillar. Själv faller jag bland annat för Moa Andersons fina skulptur ”Livsnjuterskan”, som visar en äldre rökande kvinna med ett vinglas i näven, Shora Dehnavi Goldkuhls inte särskilt komplicerade men mycket uppsluppna ”Samplast”, en explosivt närvarande och mycket färgintensiv blandning av måleri och pärlplattor och Sassa Buregrens ”The Wake”, en broderad läsning av James Joyces ”Finnegans Wake”, 1900-talets allra mest svårsmälta klassiker. Också Boråsbaserade Amy Bondessons textila blandteknik ”Något enkelt som till exempel en gran eller ett hus” förtjänar att nämnas. Bondessons ”öppna textil” är en matta som, översållad av komplicerade applikationer, värjer sig från sin uppenbara funktion och inte bör beträdas. Med sitt överdåd av intryck kunde icke-mattan dessutom vara en metakommentar som speglar salongen som fenomen.
Vårsalongen 2013 är tätare hängd än de senaste årens salonger, och juryn har inte strävat efter att finna något sammanhållande tema i sitt urval, vilket man ibland kan se tendenser till. Det uppsluppna dominerar dessutom klart framom det mörka och samhällskritiska. Årets salong verkar också tillfreds med sig själv och försöker inte vara någonting annat än den myllrande massa den är, och det är ett sympatiskt drag.
Sebastian Johans
