Unik kväll på Rockborgen
Dels handlar det om den air av feelgood som omger deras finstämda Lo-Fi sound. Men framförallt handlar det om att musiken de spelar är en variant på modern amerikansk folklore. Och den genren har vi hört förut. Trots detta har bandet ett tämligen unikt uttryck.
Låter det motsägelsefullt? Det är det. Visst finns en del indieinfluenser, antagligen som en konsekvens att bandet har sina rötter i indiebandet Monde Yeux, men här finns också stänk av bluegrass. För att försöka beskriva det på ett mer begripligt sätt: Crying Day Care Choir saknar såväl speed som rytmsektion för att kunna kallas ett svenskt Mumford and Sons, men där finns definitivt ett släktskap.
Igår gästade de Rockborgens kaféscen tillsammans med kanadensaren David Simard. Det borde ha dragit fler människor än de tjugo som dök upp. Synd för er som missade det. Det blev en fantastisk kväll.
Först ut var David Simard. En doft av Twin Peaks och gräsrotscountry spred sig i den lilla lokalen. Med sin djupa röst och sitt självsäkra hanterande av den reverbstinna elgitarren fick Simard den lilla åhörarskaran att, om inte hoppa i stolarna, så åtminstone hänföras. Snyggt, tight och välgenomfört. Skitbra helt enkelt. 1-0 till Kanada.
Sedan går Crying Day Care Choir på. Den största delen av konserten bygger på material från den nya skivan som släpps om två veckor.
Stämningsfullt är bara förnamnet. Visserligen ser de sådär indiecoola ut när de spelar, men innanför ytan ser man att de tycker det här är förbannat kul. Det är njutningsfullt från första till sista tonen? och att få höra deras stora hit July live?var?helt?enkelt?fantastiskt! 1-1 Sverige. Dock: kvällens STORA vinnare var den lilla publiken.
Mikael R Karlsson
