Thorsten Flinck kör så det ryker
Jag har sett tv-intervjun med Flinck, där han mådde så dåligt att han fick avbryta.
Jag har sett tv-spelningen där Flinck och Jenny Silver sjöng så att svetten sprutade. Det var trångt, klibbigt, ångande och intensivt.
Jag har läst artiklarna om hans missbruk och att han levde som uteliggare.
Men Flinck har r est sig igen, bokstavligt och bildligt talat.
Melodifestivalen är ett bevis på det. Plötsligt har den intensive konstnären blivit småfolklig. Och all heder åt hans ingångsmusik i melodifestivalen: Medan bomberna faller, av Björn Afzelius.
Nu har jag också sett Thorsten Flinck live.
Och två timmar med Flinck är en omtumlande resa.
Det är befriande med människor som vågar och får sticka ut – de som kommer undan med det mesta, ”ja,ja, Thorsten är alltid Thorsten?”
Han skötte sig bra. (Det var si och så med det hos vissa i publiken).
Första akten var lite svajig, skutan gungade en smula. Han blandade och gav. Visade en lite flamsig sida.
Efter paus hade han tagit kommandot över båten och styrde den med säker, knuten hand.
Ty vem ska sjunga och recitera Kent Andersson, Ted Ström och Björn Afzelius i dag, om inte Flinck gör det?
Det roliga är att han inledde akt två med festivallåten Jag reser mig igen. Han sparade inte den till extranumret. Bra gjort.
Han lade in en snus. Han lade ut en snus. Och han sjöng, ömsom skrek, ömsom viskade.
Thorsten Flinck behövs. Han är en garant som står stadigt mellan vistraditionens rötter och framtiden, en väktare mot ytan och överproducerad och kommersiell skitmusik.
Han inledde lite yvigt, kallade publiken ”jävla bonnläppar”. Ja, ja, Thorsten är Thorsten. Och han sjöng några strofer ur Nynningens klassiker Säg Algtos det räcker?
Men karln kan recitera, man hör varenda stavelse och inlevelsen är det inget som helst fel på.
Publiken var med på noterna. Och Kenny Håkansson lirar gitarr med lika stor inlevelse. Tungt!
Och som gammal Affe-fan upskattar jag hans tolkningar, både av Elsinore och Nattlig visit likväl som Balladen om K.
Det här är samhällstillvänd visa när den är som bäst – stundtals.
Han behöver inte flamsa bort sig själv som någon sorts kontrast till den djupe konstnären. Det visade han om inte annat i andra akten.
Men Thorsten är alltid Thorsten, inte sant.?!
Krister Persson
