Recension: Amanda Jenssen kan stå på helt egna ben

Något som har kommit att bli hennes kännetecken under Idoltiden.

Det är packat med folk ända ner till rådhustrappan. Till och med fler boråsare har samlats på torget än på premiärtorsdagen förra veckan. VIlket är en indikation på hur stor genomslagskraft programmet Idol har.

Något som är både en för- och nackdel för Amanda Jenssen.

Fördelen är den att hon till skillnad från många andra debutanter inte behöver hävda sig lika mycket.

Nackdelen är att det ett svårt steg att gå från Idol-Amanda till artisten Amanda Jenssen. Trots det kritikerhyllade debutalbumet Killing my darlings är det få som känner till den Amanda som figurerar bortom Tv-rutan.

Och det är synd. För Amanda Jenssen är en av få Idoldeltagare som har lyckas behålla sitt eget uttryck fullt ut.

Hennes raspiga röst är en av de intressantaste i Idolserien, och en frisk fläkt bland alla skönsjungande Marie Picassos.

På debutskivan har hon samarbetat med bland andra Marit Bergman och Pär Viksten från Wannadies. Fyra av låtarna är egenskrivna och det verkar finnas en ambition om att vara lite mer än bara ännu en Idolprodukt i mängden.

Låtarna är inte bara trallvänliga snuttar utan substans, istället finns det en stark vilja att berätta och förmedla någon slags känsla.

Finstämda For the sun, om en olycklig kärlekshistoria fungerar utmärkt som inledning i kvällsolen. Men boråspubliken lyckas inte riktigt vara med på noterna.

Inte ens stora hiten Do you love me lyckas väcka några egentliga reaktioner.

Det är först när Elviscovern Suspicious minds spelas som boråsarna vaknar till och börjar svänga på höfterna.

Och det är just där det hela faller. Trots ett elegant, självsäkert och riktigt proffsigt uppträdande av Amanda Jenssen.

När det kommer till kritan är det bara Leonard Cohen-klassikern Hallelujah som folk vill höra.

Och visst är det kanske en av världens vackraste låtar.

Men Amanda Jenssen är fullt kapabel att stå på egna ben.