Magnus Josefsson: "Språk är en biljett in i gemenskap”
Det han skrev var att nyåret just börjat firas i hans hemland, som blivit till ett frånland. De där hemma hade klivit in i nådens/onådens år 1397. Jag och de andra ”lärarna” vid språkcaféet kunde åter konstatera att det var tur att målet med timmarna var att lära ut svenska. Inte att vi skulle lära oss dari.
Dags för nästa besökare framför tavlan. En ung kvinna, med världens sötaste trollunge hängandes i släptåg. Blicken bad om ursäkt för att hon hade svårt med våra bokstäver. Varför nu hon skulle be om ursäkt för att hon inte getts möjlighet att gå i skolan.
”Men språk kan också vara ett ovanförskap som skapar utanförskap.”
Och så klev kvinnan från Syrien fram. Till skillnad från de andra hade hon inte längre ett utkastningsbeslut hängande över sig. Hon berättade om den knappt tonårige sonen som skickats ut som förtrupp. Hon berättade om hur sparpengarna lagts på en smuggelbåt när det var dags för henne och de andra barnen att ta det stora steget mot landet där framtiden fanns. Där jämlikheten fanns och där barnen skulle få en god framtid - och där freden fanns. Den utlovade stora båten visade sig vara liten och 150 flyktingar fick uppleva skriken och skräcken när motorn la av efter fem dygn på öppna havet. Hon grät och vi grät.
Nu arbetar hon inte minst som tolk. Se där, åter språkets betydelse. Språk är makt, språk är glädje, språk är en biljett in i gemenskap.
Men språk kan också vara ett ovanförskap som skapar utanförskap. Tänker jag när jag lämnat den syrianska frukosten bakom mig och sitter tryggt där hemma och ägnar mig åt ankdammsproblem.
”Dra ur kontakten och bryt strömmen. Om det inte funkar så bryt ihop.”
Vi ska rengöra skrivaren. Den är en rätt genialiskt uppbyggd produkt förresten, det känns som du gjort ett penningfynd när du köper den. Och sedan börjar den äta patron efter patron efter patron, och de kostar pengar…
En liten ruta dyker upp. ”Information om den senaste typen av sårbarheter som benämns spekulativ exekvering sidohandsattacker…”.
Vad att göra? Kasta sig ner under skrivbordet och ta skydd? Eller göra som jag brukar, nämligen att försöka hitta en ruta som det står OK eller Avbryt på. Eller standardupplägget när de gäller hantering av datorer och annan teknisk överkursutrustning - dra ur kontakten och bryt strömmen. Om det inte funkar så bryt ihop.
”Spekulativ exekvering”… Den formuleringen bekräftar bara det jag redan visste, instruktionsböcker och annan vägledning ska skrivas av de fåkunniga. Sedan kan några fånöttia fjôlahôven ur expertleden kontrollera och förhoppningsvis bidra med påbyggd kunskap.
”Lagboken är inte precis tänkt som en skönlitterär aha-upplevelse.”
Egentligen började det hela med att jag stod framför bokhyllan och studerade Svea Rikes Lag. En tungt vägande bok som jag köpte när jag gick på Socialhögskolan för ett stort antal år sedan. Numera är den mest en gedigen dammsamlare, förmodligen ett skrytinslag och inte minst ett bevis på hur svårt det är att slänga böcker. Jag tog ut den ur hyllan, undvek att tappa den på fötterna, och började bläddra.
Lagboken är inte precis tänkt som en skönlitterär aha-upplevelse och sak samma gäller för exekverade sidohandsattacker. Men båda har en sak gemensamt - de fjärmar sig från läsaren.
På samma sätt som mitt tragglande med dagordningen inför fiskevårdsföreningens årsmöte hade gjort det. Var mötet stadgeenligt utlyst? Var dagordningen tillräckligt fylld med snirkeltänkta paragrafer?
Och artikeln jag just läst, den där en företagskommunikatör konstaterat att ”vi kommunicerar inte utåt”. Eller recensionen där de fiiiina orden staplats på varandra.
Ord är fascinerande. I synnerhet om de används på rätt sätt.
