Hur intressant blir matchen?

Min uppmärksamhet är precis som nationens i övrigt fokuserad på landslagets dust med Ukraina på måndag, men varför inte också skänka onsdagens partiledarbatalj i riksdagen en tanke?

Partiledardebatten är finalen på årets riksdagsarbete, den viktiga debatten där ledarna för partierna tar ut riktningen för framtiden och argumenterar mot varandra.

Eller ja, den kunde vara det. Men det största partiets främste företrädare kommer inte ens att vara med på plan. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen. Han får följa debatten från åhörarläktaren, som vore han en åskådare vilken som helst, inte S-lagets lagkapten.

Man ska inte dra parallellerna mellan fotboll och politik för långt. Då kan man få för sig att Löfvens frånvaro i riksdagsdebatten är detsamma som om Zlatan inte skulle vara med när det blåses till avspark på Olympiastadion i Kiev på måndag. Så är det förstås inte.

Löfven är inte Zlatan. Däremot händer samma sak i politiken som i fotbollen om de tyngsta spelarna uteblir. Det blir inte lika intressant.

På onsdag ersätts Löfven av Mikael Damberg, vice ordförande i utbildningsutskottet och slitstark arbetare i rörelsen. Sämre ersättare kunde Löfven ha, men ärligt talat - duellen Reinfeldt mot Damberg, hur angelägen känns den?

En del kanske avfärdar det som statsvetenskapligt finlir. Riksdagen är inte politikens enda mötesplats. Det finns gott om morgonsoffor och debattprogram som mer än gärna välkomnar Löfven och Reinfeldt.

Med en snabbfotad programledare som fördelar ordet på ett mer tittarvänligt sätt än talmannen Per Westerberg kan det bli en fartigare debatt än den som ramas in av riksdagens strikta regler.

Men formalistiskt eller ej, riksdagens kammare är inte vilken diskussionslokal som helst. Den är centrum för den politiska debatten, hjärtat i demokratin, säte för de 349 representanter som medborgarna röstat fram i allmänna val.

Här sitter folkets främsta företrädare, här är en institution som bör behandlas med respekt. Den främsta parlamentariska arenan, central för opinionsbildningen, landets lagstiftare.

Det är åtminstone så det är tänkt. Och även om de tre årliga partiledardebatterna (en på hösten, en i januari och så en i juni) inte lockat TV-tittare på EM-nivå har de tillmätts ansenlig politisk betydelse.

Nu blir de inte längre så viktiga. Och inte bara de. Det som gäller i partiledardebatter gäller också i budgetdebatter. S har valt en ekonomisk-politisk talesperson som inte sitter i riksdagen. När Anders Borg presenterar budgeten från talarstolen kan inte Magdalena Andersson replikera.

Det är ett ovant spelupplägg i politiken, men säkert möjligt att vänja sig vid. Dessutom har det ju hittills visat sig fungera alldeles utmärkt för S att ha sin partiledare utanför riksdagen. Partiets formkurva stiger brant.

Så varför tynga en partiledare, eller för den delen en ekonomisk-politisk talesperson, med riksdagsarbete när tiden kan användas till annat?

Löfven/Andersson kanske sätter en ny trend. En modell där partiernas främsta företrädare kommer att välja andra arenor och riksdagen befolkas av anonyma partiarbetare, utan kraft att påverka den politiska dagordningen och mest intresserade av hur de egna pensionsvillkoren ser ut?

Det finns en risk med en sådan utveckling. Och den har inte ett smack att göra med vilka opinionsvinster som partierna kan räkna hem med den ena eller andra modellen. Eller vilka tittarsiffror som partiledardebatter i riksdagen ger jämfört med en duell under Anna Hedenmos ledning.

Men riksdagen tappar i tyngd om partierna inte längre ser riksdagsgrupperna som rekryteringsunderlag när de ska välja sina ledare och främsta företrädare. Och ju mindre betydelsefull riksdagen blir som politikens kraftcentrum, desto mindre angelägen blir den för medborgarna.

Om det tar sig uttryck i att en ökande skara struntar i att lyssna på partiledardebatter är väl ingen stor sak. Värre blir det om fler rycker på axlarna när det är dags att gå till vallokalen och rösta fram vilka som ska ingå i riksdagens laguppställning.