När det privata tar över

Det är dagen efter partiledardebatten och tidningen Expressen bedömer socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin. Modeexperten Cecilia B Johnson är inte nöjd med vad hon sett i riksdagens kammare. Sahlin är ändå snäppet bättre än miljöpartiets språkrör, riksdagsledamoten Wetterstrand:

”Finns det någon lag som säger att bara personer med ljummen eller ingen klädstil får bli politiker? I så fall är Maud Olofsson undantaget som bekräftar regeln medan Maria Wetterstrand står längst fram i tråkledet. Betyg: 2 getingar.”

Ovanstående hade kunnat vara ett tydligt exempel på det som Maud Olofsson sade i SVT:s Agenda och som BT följde upp på nyhetsplats i veckan, nämligen hur kvinnliga politiker ständigt tvingas stå ut med att bli bedömda för hur de ser ut.

”Jag har blivit granskad från skorna upp till örhängena”, sade Olofsson.

Så kanske ska man se det som ett steg framåt för jämställdheten att den bedömning som Expressen gjorde alls inte gällde bara kvinnorna. Hägglund kritiseras för sin intetsägande kostym, Björklund får bannor för den fula slipsen. Det är i stort sett bara statsministerns kostym som får godkänt.

Det är, för att var uppriktig och blotta min svaghet för ytliga ting, rätt kul att läsa om politikernas kläder. Det spelar roll för ett framträdande som TV-sända debatter, inte bara vad personen säger utan också hur han eller hon är klädd. Dessutom är ”klädbetyg” ett sätt att lätta upp bevakningen av en annars ganska tung tillställning som en partiledardebatt (jo, jag läste Expressens politiska kommentar och ledare om innehållet i debatten också).

Men mer än ett exempel på ökad jämställdhet är klädbetygen ett tecken på hur den politiska bevakningen, av både män och kvinnor, kryper närmare inpå personerna.

Man får vara både blind och döv för att inte ha noterat att kvinnor i politiken fått stå ut med en annan bevakning än män. Vi har också i BT haft direkt pinsamma exempel på förnamnssjukan, det vill säga redan efter tre rader i en artikel tappar kvinnliga politiker sitt efternamn och blir tvåbarnsmamman Maria. Männen förblir Pettersson och Svensson ner till sista raden.

Men det som har hänt de senaste åren är att det som märkts i bevakningen av kvinnor – mer betoning på den privata situationen som mamma och politiker – nu drabbar även männen.

Följaktligen har vi kunnat läsa om hur Göran Hägglund städar hemma och tycker det är svårt att hinna med sina två tonårspojkar. Anders Borg får svara på frågor om hur det går att kombinera två karriärer i familjen och berättar till synes villigt om hur han älskar att sitta i soffan hemma med barnen och titta på Animal Planet samt hur många gånger om dagen han ringer sin hustru (många!).

Dessutom vet smarta politiker nyttan av att bli lite mer personliga med sina väljare. Som Birger Schlaug klarsynt påpekar på sin blogg ser det ju ut som om den klagande Olofsson faktiskt uppskattar att bli Maud med väljarna. Det heter ”Mauds hemsida” och ”Mauds bildblogg” t.ex. (Det heter för övrigt Görans hemsida och Lasses bildblogg också om man går till kd:s och vänsterns sida.)

När Fredrik Reinfeldt var i Borås innan han valdes till partiledare frågade jag varför vi visste det mesta om den föreslagna vice ordföranden Kristina Axéns Olins barn och deras sovvanor men inget om hans. Jag var nyfiken på om det var slumpen, könsmaktsordning eller medvetet val.

”Medvetet val”, var svaret. Frågorna hade Reinfeldt fått men han var noga med att dra gränsen för vad han svarade på.

Men är det då slumpen, könsmaktsordningen eller medvetet val som gjort att statsministerfrun och landstingsrådet Filippa Reinfeldt svarat på desto fler av den sortens frågor? Varför vet vi så mycket om hennes julbakande, eftermiddagsstress och problemmed att räcka till för de tre barnen?

Jag ställde inte den frågan till Reinfeldt, det var övrigt långt innan det som sedan kallades ”Filippa-febern” bredde ut sig i medierna. Men gissningsvis är det en kombination, fler frågor som rör det privata men också en större beredvillighet att svara på dem. Kvinnliga politiker är mer benägna att bjuda på sig själva, som Margot Wallström sade i SVT:s Agenda, de pratar mer om familjen.

Men en del tvekar när de sett priset. Kristina Axén Olin, som ju i höstas tog en time-out från politiken (det hade blivit för lite sömn, för mycket stress, alkohol och huvudvärkstabletter) var i sin första intervju efteråt tydlig med att nu tänkte hon börja göra motstånd när hon fick frågor om det privata, hon tänkte inte svara längre.

Personlig men inte privat, var hennes nya ledord.

Ett motto som duger för båda könen. Vänner av könsmaktsordningen som förklaring till allt får ursäkta, jag tror inte att den framtida skiljelinjen mellan hur politiker skildras går mellan kvinnor och män. Den kommer att gå mellan dem som vill bli Anders och Mona med väljarna och dem som hellre är Reinfeldt och Axén Olin med dem som de företräder.

De senare håller distansen. Och i längden kan det vara en mer vinnande strategi.

Ty våra förtroendevalda är trots allt inte våra privata vänner, med vilka vi dryftar livets svåra frågor och våra innersta bekymmer.

Dessutom finns en annan risk med att låta det privata ta över det politiska. En undersökning i veckan visade att över hälften av väljarna inte visste vem som regerade Sverige före valet 2006.

Frågan är vad de vet om toppolitikernas privata situation. Är det fler som är informerade om vem som styr vid grytorna i det Reinfeldtska hemmet än som vet vem som har makten i landet? µ