Ska man få tjäna pengar på bistånd?
Det kan kännas ovant att tala om globala vårdmarknader. Vård är och ska inte heller behandlas som vilken vara som helst. Det är ju trots allt ytterst en fråga om liv och död. Icke desto mindre är svenska medicinska företag och vårdkoncerner på väg att etablera sig både inom EU, i Afrika, Asien och Sydamerika.
En koncern planerar cancerkliniker i Ghana. Universitetssjukhuset i Malmö sätter upp en klinik mot fetma och diabetes i Förenade Arabemiraten medan ett tredje företag bygger en ögonklinik i staden Erbil i den kurdiska delen av Irak.
Landstingen säljer via konsultföretag vårdtjänster för att bättra på sin ekonomi och vårdföretagen använder nätverksbyggande och statligt riskkapital för att nå ut. Svensk sjukvård håller hög klass – det är i tillgängligheten det brister – och vi ligger långt framme vad gäller medicinskt och tekniskt kunnande. Dessutom har svensk vård skapat sig ett gott rykte i utlandet. Det borde därför finnas goda möjligheter att vård blir vår nästa stora exportvara.
Men att bygga kliniker i andra länder är förstås förbundet med vissa svårigheter. De kulturella skillnaderna kan vara stora och gör sig särskilt gällande vid vård av människor. Problem med korruption och krånglig byråkrati är troligtvis inte heller mindre än vid ordinär varuexport, snarare tvärtom.
För att över huvud taget kunna göra affärer krävs det i många länder dessutom att frågan först förs upp på högsta politiska nivå. Det gäller exempelvis Kina där vårdmarknaden beräknas öka med flera miljarder dollar de närmaste årtiondena. Det behöver väl heller knappast ens påpekas att Sverige inte är ensamt på marknaden.
Det krävs dörröppnare, riskkapital och kunskap för att få in en fot. Det statliga riskkapitalbolaget Swedfund fungerar som en sådan dörröppnare. Bolaget ägs till 100 procent av staten och finansieras av biståndsmedel. Det är i själva verket en viktig aktör i regeringens reformering av biståndspolitiken där för första gången på årtionden effektivitet och resultat sätts i förgrunden. Swedfund har av regeringen fått ett tillskott på en miljard kronor åren 2007–2009.
Men är det rätt att statligt bistånd finansierar företag som förväntas gå med vinst? Frågan provocerar säkert många med en gammaldags syn på vad bistånd ska vara. Det är sannolikt samma personer som ifrågasätter samverkan mellan militär och biståndsorgan i Afghanistan. För dem är det formen som är det viktiga, inte om insatserna de facto resulterar i att fler barn får gå till skolan och slipper gå hungriga till sängs på kvällen.
Och vad är egentligen problemet om vård- eller byggföretag både hjälper till att bygga upp ett land och på samma gång ges möjligheten att expandera? Inte minst som kunnandet ökar och lokalbefolkningen förses med arbetstillfällen. Det verkar vara bra mycket bättre än att dumpa bistånd på ett mottagarland utan uppföljning och resultatinriktning.
För biståndet har ju förstås både en avsändare och en mottagare. Det är vare sig klokt eller effektivt att inte behandla mottagaren som en jämbördig partner. Det gäller exempelvis Irak som har förlorat mycket kunskap och tekniskt kunnande till Sverige sedan Irakkriget inleddes. När läget sakta börjar stabiliseras öppnas möjligheten för irakier att vända åter och bygga upp sjukhus, skolor och infrastruktur.
Så gynnas exempelvis svenska vårdföretag, Irak får tillbaka tappad kunskap och nya marknader öppnas. Det är svårt att hitta några förlorare i det upplägget. Vissa har talat om att det är dags för Sverige att "hämta hem vinsterna från ett generöst flyktingmottagande". Dras den tanken för långt riskerar man att mista grundtanken med biståndet. Lönsamhetstanken får aldrig hamna i vägen för viljan att skapa utveckling.
Samtidigt ska man inte sticka under stol med att Sverige genom ett generöst mottagande av asylsökande skapat sig en fördel i många länder där konflikter avtagit och det är dags att bygga upp samhället igen. Världen krymper, migrationen ökar och kontaktnäten över hela jorden växer. Invandringen skapar nya kontaktnät som kan gynna både Sverige och ursprungsländerna.
Men för den som återfår synen, får cancern bortstrålad eller återfår rörelseförmågan är dessa frågor mindre viktiga. Och det är på dem fokus alltid måste ligga.
