Här står fyra segrare – trots allt
Moderaterna ska ta itu med det lustfyllda arbetet att förklara varför partiet ökade med fyra procentenheter jämfört med förra valet. Hos Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern lär däremot pannorna läggas i djupa veck. De små allianspartierna gick samtliga bakåt, låt vara marginellt för Folkpartiets del och att Centerpartiet inte fick fullt så låga siffror som befarat.
Det krävs dock ingen avancerad matematik för att utpeka vinnaren på allianssamarbetet.
Moderaterna gick in i det som ett stukat parti. Vid tiden för alliansens födelse i Högfors 2004 var det långt ifrån självskrivet att Fredrik Reinfeldt skulle ta på sig ledartröjan. Både Reinfeldt och ”de nya moderaterna” var då oprövade kort. Moderaterna hade gjort ett katastrofval två år tidigare, tappat 27 platser i riksdagen och backat från 22,9 till 15,2 procent.
Folkpartiet däremot, ledda av veteranen och partiledaren sedan sju år tillbaka, Lars Leijonborg, hade gott självförtroende efter en remarkabel valspurt i 2002 års riksdagsval.
Vid tiden för Högfors skilde endast 1,7 procent mellan alliansens största parti, moderaterna, och Leijonborgs folkparti.
Två val och ett partiledarbyte senare är Folkpartiet återigen näst största parti. Däremot har avståndet fram till Moderaterna ökat till 23 procentenheter.
Siffrorna ljuger inte. Både Folkpartiet och Kristdemokraterna har tappat avsevärt under samarbetets gång. Det vore därför konstigt om man inte, främst inom Folkpartiet, frågade sig om man inte hade klarat sig bättre på egen hand.
Både folkpartiet och centerpartiet har sett visionen om att åter bli det stora borgerliga partiet försvinna in under alliansens fana. Men eventuell bitterhet över Moderaternas totala dominans döljs väl i eftervalsanalysen.
Under de närmaste knappa två veckorna kommer dock alliansen att tvingas gå igenom ett av sina absolut värsta stålbad.
Tisdagen den 5 oktober öppnas riksdagen på sedvanligt högtidligt vis och statsminister Reinfeldt presenterar sina ministrar. Då får vi svaret på om Moderaterna låter matematiken eller omsorgen om alliansen tala.
Med 62 procent av alliansens samtliga röster i ryggen skulle Moderaterna kunna kräva två ytterligare ministerposter. Det vore inget tjänstefel att byta ut svaga kort som infrastrukturminister Åsa Torstensson (C), partikollegan Andreas Carlgren eller kanske finansmarknadsminister Mats Odell (KD) mot moderater, eller att i det senare fallet låta Anders Borg sköta finansdepartementet på egen hand.
Moderaterna har fört alliansen till ännu en seger, varför skulle inte det omsättas i större inflytande? Har inte de mindre partierna sig själva att skylla för att de tappat mark? Centern och Maud Olofsson var högst delaktiga i hanteringen av finanskrisen. För Reinfeldt, Borg och Moderaterna medförde det en förtroendeboom. Maud Olofssons parti förlorade däremot på sin tid i strålkastarljuset.
Men moderaterna bör inte skyllas för de andra partiernas tillkortakommanden. Maktuppdelningen efter det förra valet var inte ofördelaktig för de mindre partierna. Om det inte vore för finanskrisen är det dessutom troligt att C, FP och KD fått betydligt större utrymme och belönats bättre av väljarna.
Att omsätta moderata framgångar i årets val i fler poster kan alltså verka rätt men blir ändå fel. I själva verket skulle det rubba den betydelsefulla harmonin och kunna bli det första steget på vägen mot en splittrad allians. Moderaterna har skördat framgångarna, men det var hela alliansen som låg bakom segern. Det bör märkas i en oförändrad uppdelning av ministerposterna.
