Prövning för folkrörelse

När dammet lagt sig efter valet bör även andra betydelsefulla effekter av valet göras synliga och bli föremål för diskussion. Här kommer ett bidrag:

Centerpartiet klarade valutgången avsevärt bättre än vad opinionssiffrorna några veckor före valet indikerade. Centern var länge spärrkandidat, hotande nära att inte få ett röstetal över fyra procent och därmed bli utan plats i riksdagen. Nu gick det inte så illa och i perspektivet av de riktigt dåliga opinionssiffrorna gjorde Centern ett hyggligt valresultat. Men i relation till föregående val – och det är den riktiga jämförelsen – hade partiet betydande motgång.

Socialdemokraterna var snabba med att tillsätta en krisgrupp, frågan är när centern finner anledning att djupdyka i sin negativa trend. Centerpartiets problem är större än vad rikssiffran visar ( - 1,32 procent). I partiets kärndistrikt är minskningen betydligt större:

I Maud Olofssons hemlän tappar centern kraftig och går från 11,79 procent till 7,44 procent. Det är en minskning i nivå med Socialdemokraternas förlustnivåer. I Thorbjörn Fälldins hemlän, Västernorrland, gick det nästa lika dåligt, från 10,56 till 6,99 procent. I södra Sverige håller sig förlustnivåerna runt mer beskedliga två procent.

Centerpartiet har i decennier varit ett stabilt och framgångsrikt maktparti som innehaft de tyngsta politiska uppdragen i många små och medelstora landsbygdskommuner. Så har det varit i Sjuhäradsbygden där centern svingat klubban i kommunstyrelserna i Mark (till 2006), Herrljunga, Svenljunga, Tranemo och Ulricehamn under många år.

Under partiets verkliga storhetstid leddes även Borås av en centerpartist. Antalet kommuner där Centern fortfarande är största borgerliga parti blir lägre och lägre och årets val visar att tillbakagången trängt djupt in i klassiska centerfästen.

Centerpartiet har haft god hjälp med att upprätthålla sin starka lokala position genom dessa synliga, tydliga och resultatinriktade kommunpolitiker. När antalet kommunalråd minskar försämras också partiets synlighet hos allmänheten.

Av samtliga riksdagsvalkretsar ökar centern bara i Stockholms kommun och Stockholms län. Håller det traditionella landsbygdspartiet på att erövra storstaden? Nej, det är svårt att tro. Det är lätt att öka om ökningen sker från riktigt låg nivå, vilket är fallet i Stockholm.

Centerpartiets problem är besläktat med Socialdemokraternas. Stora delar av kärnväljarna, den gamla partibasen, känner inte igen sig samtidigt som behoven av förnyelse är starka för att locka nya väljare.

Maud Olofssons tydliga gir mot höger har – när de första årens entusiasm lagt sig – inte uppskattats av de centerpartister som i sina värderingar ligger närmare Socialdemokraterna än Moderaterna. De är rikt representerade i Norrlandslänen och har en frispråkig företrädare i Börje Hörnlund, arbetsmarknadsminister i Fälldins sista regering.

Centerns styrka har genom åren, precis som hos Socialdemokraterna, varit dess folkrörelsekaraktär och finmaskiga organisation. Men som för alla andra partier minskar medlemstalen, leden glesnar och de många flitiga valarbetarna blir färre. I ett folkrörelseparti har politiken i hög grad utformats nerifrån och upp. Aktiva medlemmar har väckt politiska frågor som vandrat upp i förtroendesystemet för att sedan bli partiledningens linje. Förankringsprocessen har varit enkel, och partifolket har haft ett tydligt inflytande.

I en ny tid formuleras politiken uppifrån och ska förankras nedåt. I en folkrörelsetradition är detta en besvärlig omvandling – det vet både socialdemokrater och centerpartister. Lyckas partiledningen finns det fortfarande stor kraft att hämta i denna organisationsstruktur. Lyckas man inte, blir det problem. Centerns nya kärnkraftslinje illustrerar detta. Hängivna centerpartister med kärnkraftsmotståndet som viktigaste fråga känner sig övergivna.

Centerns väg mot framtiden kommer att vara kantad av prövningar. När Centern formar en ny politik, nödvändig för att locka nya väljare i tillväxtregioner, uppstår en svårhanterad spänning med den väljarbas som hittills burit upp partiet.

Att förnya ett folkrörelseparti kräver sin kvinna, det vet både Maud Olofsson och Mona Sahlin vid det här laget.

För övrigt

? kommer kohandel att bli ett dominerande inslag i svensk inrikespolitik under de närmaste fyra åren. Det finns några politikområden där blocköverskridande överenskommelser är önskvärda:

? skolpolitiken är ett sådant område. Mycket partienergi går åt till att markera en annorlunda hållning trots att skillnaderna i sak är små.

? försvarsfrågan – med vilka medel och till vilken kostnad ska Sverige försvaras? – brukar framhållas som ett politikområde där bred samsyn ska eftersträvas.

? alla som arbetar för rättsstatens försvar skulle må väl av att de politiska signalerna var enhetliga, långsiktiga och befriade från partitaktik. Är kohandlarna redo Läget för politiska affärer borde vara gynnsamt. Dock, om Lars Ohly ska vara med om allt blir det sannolikt inget.