Öppet och oförutsägbart
Politik i USA, liksom i resten av världen, bedrivs ofta i slutna rum där en politisk elit ogärna delar med sig av sin makt. Men processen att utse sina företrädare är öppen, spänstig och många gånger oförutsägbar.
Den intensiva primärvalsomgången är exempel på detta.
Det är nyttigt att jämföra den politiska processen i USA med vad som sker i den nygamla stormakten Ryssland. Där är demokratin endast en mask, maktens positioner fördelas uppifrån. Valprocessen genomförs med många förhinder. Motkandidater till maktens egen kandidat förhindras att ställa upp i valet och förvägras de möjligheter som är självklara i en demokrati.
På onsdag morgon kan startfältet inför det riktiga USA-valet i november i praktiken vara utsett, genom att någon av huvudkandidaterna vinner så många delegater att försprånget är ointagligt när partierna senare har sina konvent.
Men det kan också bli flera olika segrare och därmed fortsatt kamp om partiets nominering.
Startfältet har rensats efter primärvalet i Florida där en av republikanernas huvudkandidater, förre borgmästaren i New York, Rudy Giuliani, föll igenom och drog sig ur striden. Kvar står huvudfavoriten senator John McCain och hans huvudmotståndare förre guvernören Mitt Romney.
Hos demokraterna står kampen mellan senatorerna Hillary Clinton och Barack Obama, sedan Al Gores vicepresidentkandidat John Edwards hamnat på efterkälken.
Förutsättningarna inför höstens presidentval påminner om situationen i Sverige valåret 2006. Många väljare önskar förändring, president Bush och hans politik, står lågt i kurs och oavsett partitillhörighet söker väljarna förnyelse, nytändning och hopp.
Det är viktigt för resten av världen vilket ledarskap amerikanerna utser, det har tydligt åskådliggjorts under åtta trista Bush-år. De har präglats av både inåtvändhet och hämndstyrd aggressivitet med stora negativa konsekvenser för omvärlden.
Omvärlden behöver en amerikansk president med öppet sinne, som kan leva sig in i hur bilden av Amerika ter sig i resten av världen. Världen behöver ett Amerika som utgör förebild och inspiration för nya demokratier, snarare än ett avskräckande och hotfullt exempel.
I den amerikanska förvalskampanjen spelar yttervärlden, med undantag av kriget i Irak, en undanskymd roll. För oss som sitter på utsidan är emellertid den utrikespolitiska doktrinen viktig, för att inte säga avgörande.
I det perspektivet står republikanen John McCain och demokraten Hillary Clinton i särklass beträffande kunskap och erfarenhet genom sin bakgrund. Romney och Obama är utrikespolitiska noviser.
I den inre republikanska kärnan betraktas McCain som opålitlig och allt för liberal. Han är självständig, kompetent, trovärdig och skulle mycket väl kunna återfinnas på demokraternas högerflygel och han kan få svårt att mobilisera de högerkristna väljarna som hellre avstår från att rösta än att stödja någon utan bibel i sin hand.
Hans budskap om Irakkriget är glasklart, det måste slutföras. Ett snabbt tillbakadragande skulle skapa en än värre situation än den som råder.
De båda demokraterna vill ha en fastställd plan vilket sannolikt är lättare att åstadkomma i teorin än i praktiken. Inte heller Clinton och Obama vill ge bort Irak till Iran.
På ett ytligare plan ser årets presidentval ut att stå mellan väldigt olika personligheter. En 71-årig vit man med många år i kongressen kan stå mot en 60-årig vit kvinna med erfarenhet från både Vita huset och kongressen eller en 46-årig svart man med stor karisma och en hoppfull ton som ger associationer till Kennedyåren.
Ingen av dem har fötts in i den politiska klassen. Hur det än blir så visar det att Amerika är möjligheternas land.
