Glöm inte det finstilta
Plånboksfrågorna är i olika skepnad helt dominerande. Möjligen sviker minnet mig, men jag kan inte erinra mig en valrörelse där utspelen och löftesfloran är så ymniga som i år. Väljarna ställs på svåra prov. Vallöften kommer som en hagelskur där det är svårt att skilja det ena haglet från det andra.
För att upprätta en balansräkning med partiernas olika erbjudanden och komma till en avvägd slutsats om vilka som är bäst, kräver det att man är en minnesgod räknenisse.
Plånboksfrågorna dominerar, som sagt. Lite hit och lite dit. Alla ska ha sitt. Pensionärerna, som haft goda skäl att gruffa, har blivit bönhörda. De sämst ställda pensionärerna har det inte fett, men stora delar av pensionärskollektivet lever gott efter att ha lämnat yrkeslivet. Det är inte rimligt att bedöma en grupp som består av 1,7 miljoner individer som en i alla avseenden utsatt del av folkhushållet.
Plånboksfrågorna är viktiga. Mer i plånboken ökar den personliga friheten. De senaste årens betydelsefulla skattesänkningar för löntagarna har påtagligt ökat deras möjlighet till nya val och en bättre standard. Det må vara häftigt att betala skatt, men det är häftigare att ha egna pengar som ger utrymme för egna val och rimliga marginaler i vardagslivet.Därför är, från valfrihetssynpunkt, en rak skattesänkning bättre än exempelvis indirekt stöd till restaurangbesök.
Riktar man blickarna ut i världen är den svenska verkligheten att likna vid ett reservat. I de flesta med Sverige jämförbara länder sliter regeringarna med mycket tuffa och långtgående besparingspaket för att komma till rätta med stora budgetunderskott och tyngande statsskuld.
Sverige är ett av få undantag, där valrörelsen handlar om hur mycket som kan delas ut i stället för hur mycket som måste dras in. Försiktigtvis utfärdas de långsiktiga löftena som optioner, möjligheter, om Sveriges ekonomi fortsätter att förbättras med stark tillväxt, ökad sysselsättning och därmed minskad arbetslöshet.
Riksbankens räntehöjning med en kvarts procent i torsdags är ett kvitto på en ekonomi i stark uppgång. Den utveckling som riksbanken ser för de kommande två åren, den så kallade räntebanan, siktar på en reporänta på fyra procent om två år. Det signalerar att ett normalläge för svensk ekonomi är i sikte inom ett par år.
Samtidigt kommer allt frekventare och tydligare varningssignaler från omvärlden. Den akuta sydeuropeiska skuldkrisen löstes för ett halvår sedan, men det långsiktiga problemet finns kvar i Grekland, Spanien, Portugal och till den skälvande skaran har Irland anslutit sig.
Ekonomer med pessimistisk läggning hävdar att det är en tidsfråga innan i synnerhet Grekland tvingas in i nya oöverstigliga trångmål. När – om – det sker hotas vitala delar av det europeiska banksystemet eftersom många, inte minst tyska och franska banker sitter med mångmiljardlån (i euro) till Grekland. Om den europeiska finansiella krisen åter blir akut kommer Sveriges nu gynnsamma förutsättningar att väsentligt försämras.
Då är valrörelsens löften lite värda. Vi väljare ska noga läsa de finstilta delarna i vallöftena. Många erbjudanden om mer i plånboken hänger på hur den fortsatta skuldhanteringen i övriga Europa kan genomföras.
Spenderbyxor är behagliga för partierna i en valrörelse, men mer av svångremmen skulle både väcka respekt och skapa beredskap i ett läge där orosmolnen är mörka och tunga.
För övrigt
? väcker finansinspektionens kraftfulla agerande mot HQ Bank respekt. Åtgärden är en kraftig och sund signal till den finansiella världen att toleransen mot ekonomisk ansvarslöshet är obefintlig.
? kan det bli tal om gemensam meny på regionens alla sjukhus (BT 3/9). Det ger en god upplysning om vilka centralistiska idéer som styr den västsvenska sjukvårdsapparaten.
? följer valrörelserna tidens gång med ett undantag – missionskyrkans dragningskraft på partiledarna består. I tältet på Tånga Hed utanför Vårgårda får de prata politik i en varm miljö och svara utförligt på frågorna. Det är annat – men väl så upplysande – än att grillas i en TV-studio.
