Hansson om Hodgson: "En slug tränare långt före sin tid"

Det var 25 år sedan och jag minns ännu detaljer från det där omtumlande träningspasset på Örjans valls B-plan i Halmstad.

Framförallt att den engelske gästtränaren sprang mer än alla oss spelare, styrde varje övning i detalj, instruerade med både kroppsspråk och sin speciell London-accent.

Sedan den dagen är jag en helfrälst beundrare av fenomenale Roy Hodgson, med rötterna i förorten Croydon i den engelska huvudstadens södra delar.

1977 tillhörde min halländska klubb IF Norvalla toppen på division III. Alltså inte dagens fuskbeteckning utan ursprungliga division III, den som då gränsade till landets näst högsta serie.

Vi låg på några dagars juliläger i Simlångsdalen strax utanför Halmstad. Vår ordinarie tränare var en glad gamäng med många fina egenskaper, dock begränsade kunskaper om fotboll.

Träningen skedde på en sjumannaplan, med en vissnande midsommarstång uppställd mitt i det oklippta gräset. Tvåtimmarspassen var därefter: vi sprang mest idioten runt uppställda eller spelade tvåmål runt stången.

Rätt andefattigt, vill jag minnas.

Året innan hade Roy Hodgson värvats till Halmstads BK. 28 år ung gjorde han fotbollsrevolution i landet lagom.

Den resulterade omedelbart i tidernas mest sensationella SM-guld. HBK vann allsvenskan med samma lag som hösten innan var ett mål från att åka ur.

Våren 77 mötte vi som brukligt Halmstads B-lag i en tidig träningsmatch. Det brukade vara jämna fajter.

Så icke nu.

Precis som A-laget hade de unga reserverna pluggat det nya ämnet "press och understöd" på Hodgson University. De högg som kobror, alla samtidigt.

Vi kom knappt över mittlinjen. HBK vann med 5-0. Vi åkte hemåt rejält tilltufsade, men också med egen vetskap om att något hänt med svensk fotboll.

Från den sunkiga förläggningen i Simlångsdalen några månader senare mindes jag skräckupplevelsen - och ringde Hodgson på chans.

Skulle han möjligen kunna träna oss någon timme på lördag?

"No problems. Ta med bollar och västar, så kommer jag till Örjans vall".

Troligen har han aldrig haft en mer ovan övningsgrupp att drilla. När Mr Hodgson ropade "run left" sprang vår veteranförsvarare åt höger.

Guldtränaren lät sig inte nedslås av språkliga barriärer. Med osviklig entusiasm fortsatte han ordergivningen, och så småningom löpte hela gänget i rätt riktning.

Genom senare decennier har jag i jobbsammanhang haft många tillfällen att se Roy Hodgson träna elitspelare. Det är alltid en njutning för själen.

64 år gammal lever och andas han fotboll på samma lidelsefulla vis som den gången på Örjans vall. Ständigt beredd att diskutera/demonstrera spelets inneboende tjusning, taktik, löpvägar. Alltid vänligt tillmötesgående.

Vad Roy Hodgson och hans barndomsvän Bob Houghton i Malmö FF betytt för svensk fotboll kan inte nog värderas.

De utvandrade samtidigt till en allsvenska som länge trampat på i gamla hjulspår. Den tidens elittränare var outbildat naiva i sin fotbollssyn. Viktigaste budskapen löd: spela bollen till varandra och markera din gubbe när motståndarna har den.

Bob & Roy vände på alla invanda begrepp.

De lärde Sverige nya uttryck och idéer. Nu skulle det krympas alternativt skapas ytor, göras överflyttningar och överlappningar, pressas bollförare och understödjas.

Unga instruktörer från skilda håll anammade genast rönen. Värmlänningen Sven-Göran Eriksson och ångermanlänningen Lars Lagerbäck var bland de mest lyhörda. Tom Prahl och Hasse Backe tillhörde också engelsmännens förespråkare.

Samtidigt var kritiken hård.

Den högljudda motståndsrörelsen leddes av Åby Ericsson och Laban Arnesson. Förbundskaptenerna som avlöste varandra talade om "fotbollens dödgrävare".

Som en desperat åtgärd för att försvara sitt territorium lyckades Arnesson övertyga Fotbollförbundet att stadsfästa ett märkligt manifest: Den Svenska Modellen.

Försvarsspelet byggde på libero och strikt man-man-markering och anfallsspelet på... ja, improvisation.

Alla våra landslag och klubblag skulle spela på samma sätt som Östers IF gjorde när Arnesson (olyckligtvis) ledde laget till SM-guld. Växjöklubben vann för att den hade ett särklassigt spelarmaterial, men var lättläst och alltid chanslöst i internationella sammanhang.

Lika illa gick det när Laban Arnesson senare försökte driva landslaget på samma sätt. Det totalkraschade trots att det så dags var byggt på två gångbara klubbar, Malmö och Göteborg, med motsatt ideologi.

Parallellt med detta totalhaveri hade pionjärerna skapat makalösa framgångar på motsatt vis i sina klubbar. Detta genom att få alla spelare att disciplinerat utföra intränade detaljer.

Summan av helheten blev därmed mycket större än de elva delarna.

En klick journalister som frälstes av den importerade läran talade om "svengelska trollformen". Det ledde till att vi blev föraktade av fotbollsetablissemanget. Vid ett extra infekterat tillfälle gav oss kapten Arnesson samlingsbeteckningen "asgamar".

Den nationella fotbollens inbördeskrig pågick i princip till 1985. Då avskedades en hopplöst förlorad Laban Arnesson efter sitt tredje raka misslyckande att föra Sverige till ett mästerskap.

Sedan följde ljusare tider med så småningom en konverterad och intelligent Tommy Svensson vid rodret på EM 92 och VM 94.

Numera råder ingen tvekan om vilken spelmodell som dominerar, både i Sverige och övriga Europa. När såg ni senast man-man-markering och ogenomtänkt anfallsfotboll?

Dessvärre befarar jag att England med den sluge Roy Hodgson på kaptensbryggan behärskar ämnet bättre än Sverige med den optimistiske Erik Hamrén.

Svar ges på Olympiastadion i Kiev i morgon kväll.

?