Hanssons krönika: Zicos segerrecept gäller fortfarande

Några månader senare skulle BK Häcken göra sin allsvenska urdebut. Kvartersgänget från Hisingen fick långresan till Rio de Janeiro som ett slags ”tack för gott jobb”.

Dörröppnare till detta fotbollens Mekka var Agne Simonsson. Det var knappast i hans egenskap av huvudtränare för Häcken, snarare för hans outsläckliga merit som center i Sveriges VM-finallag mot Brasilien i Stockholm 1958.

Spelarna i de båda lagen är eviga. Det upptäckte vi under 16 dagar i sydamerikansk sol.

Frapperande var att se vilken vördnad Simonsson från lilla Sverige möttes med – också av sentida stjärnor. Jag minns en intressant träff med den tidens lysande artist på Flamengos egen anläggning.

Zico visade sig vara en trevlig ung man, med många kloka åsikter. Vi frågade hur kan kunnat bli en så fantastisk frisparksskytt.

Han tycktes undrande inför spörsmålet. Svarade sedan:

”Massor av träning förstås. Man måste nöta tillslaget om och om igen för att få in rätt stöt på bollen. Det farligaste som finns är att tro att nu räcker det, nu kan jag det här”.

Så hur ofta körde Zico den här sortens specialövningar?

Intill en omklädningsbyggnad stod en målad frisparksmur av något slags plywood-material. Undertill fanns hjul som gjorde den enkel att rulla in på plan.

Det gjorde Zico efter varje ordinarie träning. Sedan under en halvtimme kunde det bli 40–50–60 skott. Bollen satt inte alltid i krysset, men säkerheten ökade påtagligt. Framförallt stärkte han självförtroendet för varje skott.

Varför berättar jag det här?

För att svenska spelare fortfarande är så usla på att skjuta frisparkar. Och för att det finns en tydlig förklaring till det: De ägnar inte nog med tid och intresse på att förkovra sig i det delikata ämnet.

Jag har tagit upp frågan med flera allsvenska tränare. De brukar rygga för den. Eller oftare komma med någon krystad förklaring till att det faktiskt inte är så enkelt att slå bollen förbi en mur – som dessutom krupit alldeles för nära.

På Borås Arena härom veckan diskuterade jag saken med Elfsborgs tränarpar Janne Mian och Peter Wettergren. I princip höll de med om kritiken och behovet att försöka rätta till bristerna.

Nu har elfsborgare och andra elitspelare fem VM-veckor på sig att studera tillslag och utförande vid frispark nära straffområdet.

Sedan väntar det som varje tennis- och pingisspelare gör varje dag: Nöta serven.

Agne Simonsson var själv en briljant frisparksläggare. På en Öis-träning, när chefen själv fyllt 48, såg jag honom smeka upp boll efter boll i krysset från dryga 20 meter.

Fasta situationer lär inte vara Brasiliens enda vapen mot Kroatien. Hemmalaget har laddat för VM-premiären ända sedan.... ja, egentligen ända sedan den nesliga förlusten i finalen på Maracanã mot Uruguay 1950.

Nu är det dags för succéstart – efter avgörande frisparksmål av Neymar?