Med en sista tuff strid kvar

Mari-Ann Krantz är mycket spontan, säger hon själv med ett spjuveraktigt leende när vi möts på Ljungblads konditori i Alingås.

Och så berättar Mari-Ann Krantz hur det faktiskt gick till när tanken på att slå ihop Sif och Handelstjänstemanna-förbundet HTF först väcktes.

– Jag och HTF:s ordförande Holger Eriksson hade ett arbetsmöte, ungefär vid den här tiden för tre år sedan. Mötet handlade om helt andra saker. Men jag fick ett hugskott och frågade ”nå, hur ska du ha det i framtiden, skulle ni kunna tänka er att gå samman med oss?

Krantz medarbetare höll på att ramla av stolen, detta var inte väntat, än mind-re förberett. Men Holger Eriksson nickade eftertänksamt och ringde några dagar senare och sa att han hade förankrat frågan i styrelsen.

– Det hade inte jag, haha, men jag viss-te ju var jag hade min styrelse, berättar hon förtjust.

Sammanslagningen blev av, och vid årsskiftet blev Unionen landets största tjänstemannafack.

Om några dagar avtackas Mari-Ann Krantz på Unionens första kongress, efter sin långa och framgångsrika karriär. Men en tung uppgift återstår alltså, och den har faktiskt inte så lite av historisk nimbus:

Tillsammans med en annan kvinna, LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, och Svenskt Näringslivs Urban Bäckström kan hon inom kort sitta och signera ett nytt Saltsjöbadsavtal, 70 år efter att huvudavtalet skrevs.

Det är Saltsjöbadsavtalet – och dess anda och princip – som utgör själva märgen i den svenska modellen. Då, den 20 december 1938, kom parterna överens om förhandlingsordning, strejk- och konfliktregler och andra uppförandekoder som alltsedan dess hållit staten och politikerna i stort sett borta från att bestämma spelreglerna på arbetsmarknaden.

Tänker du på den här historiska dimensionen?

– Nja, kanske inte direkt. Men det finns ett allvar i diskussionen. Det är definitivt dags att revidera avtalet, och jag kan väl avslöja att 20 december är ett av de datum vi satt upp till förhandling. Så vi får se om vi blir klara då.

Facken vill ha bättre skydds- och omställningsregler, är dagens stöd otillräckligt?

– Trygghetsrådet fungerar mycket bra, men förändringarna på arbetsmarknaden är så stora att det inte bara handlar om att folk blir arbetslösa.

– Det behövs ett bredare omställningsstöd eftersom hjulen rullar allt snabbare. Våra medlemmar måste erbjudas utbildning så att risken att hamna i uppsägning minskar. Och det behövs också ett stöd för att komma tillbaka efter sjukskrivningar.

Svenskt Näringsliv vill för sin del mjuka upp lagen om anställningsskydd och skärpa reglerna i konflikträtten.

Är detta hårdsmälta krav för er i förhandlingarna?

Mari-Ann Krantz undviker rutinerat att avslöja den exakta positionen.

– Vi har ju inte gått in på de svåraste frågorna ännu. Men jag undrar ibland varför de har de här kraven. För när vi frågar företagsledarna om detta så svarar de ”nej, vi har inga problem”.

– I verkligheten jobbar företag och fack på ett pragmatiskt och enkelt sätt med detta. Men från vissa håll odlas myter om saken.

Mari-Ann Krantz är närmast passionerad i sitt försvar för denna svenska modell och menar att de fackliga visat stor lojalitet mot systemet. Däremot, slår hon fast, måste såväl arbetsgivarna som den svenska regeringen tydligare visa var de står.

– Ja, nog vill jag se mer aktivitet från Svenskt Näringslivs sida när det gäller att påtala vikten för företagen att vara med i någon av dess organisationer och sluta kollektivavtal med sina anställda.

Nå, litar du på arbetsmarknadsministerns lovsång till de svenska kollektivavtalen?

– Man kan inte generalisera om alla. Nog tror jag att Sven-Otto Littorin har insett värdet av att parterna står för detta. Och jag förstår av medierna att Svenskt Näringsliv inte är helt nöjda med honom.

– Det är inte jag heller, men tycker ändå att han ställt upp till försvar på den här punkten.

– Men han kan inte säga att han gillar vår modell, och med andra handen införa regler som gör att anslutningsgraden sjunker så kraftigt som den gjort, säger hon och tänker på den kraftiga höjningen av a-kasseavgifterna.

Nåväl. I denna fråga har en halv reträtt nu gjorts, Littorin inser uppenbarligen problemen. Återstår att se hur stort återtåget till a-kassorna blir. Mari-Ann påpekar att Unionen funnit att det är de mest behövande som i störst grad lämnat a-kassan.

– Ja, förutom de äldre medlemmarna som inte är så rädda för att bli arbetslösa är det de lågavlönade, huvudsakligen kvinnor, som haft svårast att betala de höjda avgifterna.

Tappet från a-kassan har dock varit större än antalet medlemmar som lämnat facket. Unionen har klarat sig väsentligt bättre än många LO-förbund, och Krantz har en teori om varför:

– Jag tror att vi lyckats att komma med ett mer individualiserat utbud till medlemmarna. De erbjuds riktad information, efter den ”profil” de gör över sig själva, interaktivt på vår hemsida på nätet.

– För det har defintivit blivit så att folk idag har större tilltro till den egna förmågan. Det är i grunden positivt, och vi började redan 1996 att jobba för att betona både det kollektiva och det individuella.

Icke desto mindre – det är kollektivavtalen som förblir grundbulten på arbetsmarknaden. Det är de som inte minst ger arbetstagarna tryggheten att ha ett riktigt tjänstepensionsavtal, betonar Krantz.

Unionens egen kartläggning har visat att så många som omkring 30?000 medlemmar – och ännu långt fler tjänstemän utanför Unionen – saknar tjänstepension och kan få en mycket obehaglig överraskning när de går i pension.

– I ärlighetens namn ska jag säga att vissa företag slutit bra tjänstepensionsavtal med sina anställda utanför kollektivavtalet. Men jag har också sett riktigt dåliga avtal, eller inga alls.

Framväxten av avtalslösa arbetsplatser i Sverige är inte minst en följd av det kraftigt höjda globala konkurrenstrycket, nya ägarmönster och friare kapital- och arbetskraftsströmmar. Krantz menar att vi kommer att få se mer av detta.

Vågar du trots allt hoppas att facket ska vara en aktör i denna omvälvande process?

– Vi måste vara det om vi inte ska konkurrera ihjäl oss. Jag har lagt ned stor kraft på internationella uppdrag just för att det är så viktigt. Det krävs bland annat en allmän höjning av levnadsnivåerna och villkoren i de fattiga länderna.

– Men exemplet med Rüsselsheim visar ju att det inte bara handlar om relationen till fattiga länder.

– Här handlade det om att flytta produktion inom EU. Här fanns upparbetade kontakter mellan de fackliga organisationerna, man kunde göra det bästa av situationen.

– Detta är ju vad fackligt arbete går ut på, oavsett om det gäller rika eller fattiga länder.

Dagarna innan den här intervjun beslutade sig Unionen för att inte säga upp det tredje avtalsåret och flera fackföreningar har gjort samma sak.

Trots all skakighet på finans- och arbetsmarknaden visar alltså facket att man tror att inflationen är på väg ner.

– Ja, vi får ju reallöneökningar under 2008, drygt en procent. Det får ändå sägas vara hyfsat.

Ska vi vänta oss nya, långa avtalsperioder framöver, det här avtalet har ju hållit?

– Det är tveksamt att i vart fall se längre avtalsperioder än tre år, ekonomin går ju upp och ner och går inte att bedöma under längre perioder.

– Men det som skett visar ju verkligen vilket ansvar facket tar. Nu kan Riksbanken gott ta och fundera på hur man vill ha det med räntan, säger Mari-Ann Krantz med eftertryck.

Hon ler förbindligt, men kan helt säkert vara nog så skarp vid ett förhandlingsbord...