Träningen gör honom glad

Så säger Joakim Skoglund från Borås som tränar varje dag i veckan. För honom har det varit nödvändigt då kroppen inte riktigt är som andras på grund av en cp-skada.

– Det som driver är att man vill se hur långt man kan komma. Träningen beror helt på mig själv, det är jag som har bollen. Det är som Elfsborg; de har bollen och det är upp till dom om de gör mål.

När Joakim börjar prata om sin träning är det svårt att få stopp på honom. Det var hans pappa som såg till att sonen satte igång med att träna sin kropp när Joakim var runt nio år gammal.

– Jag var som en degklump, förklarar han.

– Jag kunde inte gå ordentligt utan snubblade i varje steg. Fötterna stod kvart i två och jag gick som en fällkniv.

Det är svårt att föreställa sig att Joakim som verkar så stark och senig en gång varit i så dåligt skick. När Joakim går tar han god tid på sig men det känns som att det mer beror på hans lugna personlighet och hans starka närvaro än på kroppen.

– Farsan tyckte nog att jag gick till överdrift med träningen, men hade han sett mig idag hade han berömt mig.

Idag tränar Joakim på gym tre gånger i veckan och han har en balansbräda som han använder hemma minst morgon och kväll varje dag. När han inte är på jobbet i Mariedals sportstuga är det träning som gäller.

– Ibland vill mina vänner att jag ska åka med dem på något, men de accepterar att jag tränar så mycket och ibland inte kan gå med. De säger att det inte är konstigt att jag blivit så bra i benen, så mycket som jag tränar, säger han och ler.

Döpte om honom

Egentligen heter Joakim Karl-Åke men det var hans före detta flickvän som helt plötsligt döpte om honom till Joakim och det har hängt kvar. Nu är det snart åtta år sedan det tog slut mellan honom och tjejen och Joakim berättar att det var påtryckningar utifrån som ledde till att de inte ses mer. Han menar att personalen på tjejens boende gick bakom ryggen på dem och såg till att relationen inte fortsatte.

– Personalen sa till mig att ”Du tar väl inte med dig någon sprit eller sådant när ni träffas”. Och jag som varken röker eller dricker.

Joakim säger att personalen sagt att de var rädda att hon skulle skada honom. Man sa att flickvännen inte var något lämpligt sällskap för honom och att han borde ha ”någon bättre”. Fast Joakims version är att han märkte att flickvännen, som har ett psykiskt funktionshinder, blev lugn och harmonisk när de var tillsammans och att relationen snarare skulle vara till hennes fördel.

– Det är som ett virrvarr, som ett nystan. Det är inte rätt att göra sådana saker som personalen gjorde. Det var inte bra för någon av oss. Vi borde ha haft ett möte där de bad mig att komma och träffas och prata lite, säger Joakim.

– Jag fattar inte vad en del människor tänker. En del tänker inte alls och då blir det stora konsekvenser av allt.

Allt ska vara perfekt

Att funktionshindrade så sällan syns i media tror Joakim beror på att folk är rädda.

– Det är tabubelagt. Människor är rädda och vill inte veta av det. Allt ska vara så perfekt, säger han.

– Det är bara att inse att går det fel så går det fel. Det är väl inget att vara rädd för.

Han är ändå medveten om att det finns de som inte orkar stå emot kommentarer och att bli uttittade.

– En del cp-skadade är rädda för att visa upp sig. Men det får man inte bry sig om. Under alla dessa år har jag lärt mig att man inte får bry sig om allt.

Tv-serien I en annan del av Köping tycker Joakim var riktigt trevlig och visade livet med handikapp på ett bra sätt.

– Människor fick veta att det inte är så farligt.

När Joakim var i tioårsåldern bodde han på ett hem i Torslanda under veckorna och han minns att han var väldigt ledsen när pappan körde honom dit.

– Trots att de var handikappade var de andra på hemmet inte så snälla, säger han utan att ge några detaljer.

Men bra minnen från den tiden är när han åkte tåg upp till mammans hemort i Bohuslän för att fira midsommar med föräldrarna. Mycket bad och sol locka-de.

Joakim har en del rekommendationer till föräldrar som har barn med en cp-skada.

– Många föräldrar tycker att det är jobbigt att ta hand om barn och ungdomar som är handikappade. Det blir lätt så att man tar den enkla utvägen och sätter barnen på hem. Men man måste ta hand om dem och göra det bästa. Se till att barnen inte far illa.

När Joakim var liten var det ingen läkare som påpekade hur viktigt det är att träna utan det har varit på eget initiativ som han har kört så hårt. Trots att han nu är så vältränad känner han ibland av sin cp-skada.

– Det nya, det jag får ut av träningen, tar över mer och mer men jag märker att det gamla kommer tillbaka ibland. Jag märker det som kallsvettningar. Jag blir svettig i händerna och så blir benen darriga, förklarar han.

Joakim erkänner att han ibland även märker av sin ålder.

– Ju äldre man blir, ju svårare blir det att bygga upp kroppen. Allt tar längre tid. Men man får acceptera att man är som man är, man kan inte göra om sig, säger Joakim med ännu ett brett leende.