Resan blev en lärorik tid

– Det var riktigt skönt för jag tycker att vi ofta inte vet varför vi är här i vardagen.

Det var i höstas som Linnea Gullholmer från Gånghester åkte med till Kongo för att vara ledare i en kurs på folkhögskolan. Hon är aktiv i Missionskyrkan och hade tidigare själv deltagit i kursen men valde då att åka till Spanien.

– Det är en lärjunge-, ledar- och missionsskola. Syftet med skolan är att man inte bara ska lära sig vid skolbänken utan en stor del är praktik, säger Linnea.

Hon berättar att måndagar var lediga men resten av veckan gick åt till lektioner där även ämnen som språk och teater ingick. Och under helgerna arbetade eleverna ute i församlingarna.

– Tanken med att kursen förläggs utomlands är att man ska kunna samlas och läsa Bibeln tillsammans. Jag tror att vi alla lägger på och tolkar in ett kulturlager i vårt läsande. Därför kommer man bortom detta när man läser tillsammans med folk från andra kulturer.

Det var inte förrän i slutet som kongoleserna började kalla Linnea vid fö-rnamn.

– De kallade mig alltid för Leader för det är viktigt för dem att visa respekt genom att sätta en titel på någon. Men jag hade väldigt svårt för att inte bli kallad vid förnamn, säger hon.

Linnea menar att det inte bara är vi i väst som har dålig kunskap om hur folk egentligen är i Afrika utan att det även är tvärt om.

– Att vara där som vit är som att känna sig som en vandrande hög med pengar, utrycker hon det.

– Många kongoleser vet inte hur vi vita lever så det var nog bra för dem att leva tillsammans med oss på skolan och även se att vi som utlänningar bodde i slummen med dem.

Trots kulturkrockar slogs Linnea av folkets givmildhet och öppenhet.

Nästa kurs kommer inte att hållas i Kongo på grund av det kommande valet och de befarade oroligheterna i landet. Linnea blir dyster när hon talar om vad som kan hända och om hur makten i landet är korrumperad.

– Det är så hemskt att landet inte kan vara som kongoleserna vill.

Ville inte stanna i sitt land

Hon talar länge om att de flesta kongoleser hon lärde känna inte ville stanna i sitt land.

– Jag känner att jag skulle vilja uppmuntra kongoleserna på något sätt så att de kan gå vidare i sitt land. Av de personer jag lärde känna där var det endast två som ville stanna.

Sedan Linnea gick ut Bäckängsgymnasiet har hon hunnit med resor till många platser förutom Kongo och säger att hon lärt sig mycket.

– Nu efter resan till Kongo känner jag att det inte alls är viktigt för mig att skaffa en massa pengar i livet. Jag vill göra det jag vill och må bra av det, säger hon om sina planer på att bli lärare så småningom.

På måndag fattar Linnea greppet om resväskan igen och denna gång väntar en termin på folkhögskola på Öland.

– Det är en förkurs till att bli missionär.

Hon säger att hon inte är säker på att vilja bli missionär men att hon kommer att bo tillsammans med tre andra kursdeltagare som hon känner sedan tidigare och att boendesituationen och kursen känns rätt.

Till sommaren kanske en tågluff väntar och trots att inget är bestämt längre fram har Linnea planer.

– Jag har en vision om att åka till Indien till hösten. Jag vill hemskt gärna studera och jag tycker att det är mycket skönt hemma i Borås men det känns som om jag kan göra de sakerna sedan. Och man uppskattar hemma mycket mer när man är borta ett tag.

Viktigaste lärdomen från Kongo?

– Den största lärdomen är att man måste hjälpa och tjäna varandra. Man måste låta andra ta utrymme.