Nu har sista tåget gått

Klockan 11.54 i onsdags stannade Allan Hermburg motorvagnen från Herrljunga vid perrongen på Borås central. Och så trädde han in i en tillvaro som pensionär.

Några timmar senare, kl 19.51 steg tågmästare Yvonne Lindahl av motorvagnen från Göteborg och blev pensionär hon också, efter hela 43 år som SJ-anställd.

Hon var alltså bara 18 år när hon började som kontorsflicka på Borås central.

– Jag hade tagit realen året innan på Praktiska realskolan och lärt mig maskinskrivning och stenografi. Så jag skrev maskin i tolv år!

Men hon ville byta och sökte som lokförare men blev inte antagen eftersom hon bar glasögon. Däremot kom hon in på den andra kursen där också kvinnor utbildades till tågmästare. Det var hösten 1977.

Pappan, som också arbetade inom SJ, gillade inte hennes yrkesval.

– Oregelbundna arbetstider, övernattningar på andra orter, men det var ju omväxling jag ville ha.

Föräldrarna ställde dock upp med barnpassning när det behövdes?

Mycket nattjobb

Som nyutbildad stationerades hon i Göteborg.

– Det blev mycket nattjobb på tågen upp till Stockholm. Upp på kvällen och natten, så vila på dagen och så tillbaka nästa kväll. Jag tröttnade ganska snart på att gå i Gamla stan under dagarna i Stockholm, det blev mest att man vilade.

Lite kul var det i alla fall den gången 1980 som kungaparet var passagerare i en av sovvagnarna. Fast det var en kollega som fick väcka kungaparet.

När hon senare stationerades i Borås blev det andra turer, lite kortare.

– Man lär känna passagerarna, speciellt pendlarna. Många hejar när jag möter dem på stan.

Mycket har förändrats under hennes år. Hierarkin, som var utbredd, har försvunnit, man är färre anställda men har fler resenärer.

Och biljettången och biljettblocket har bytts mot handdator och skrivare, ett minikontor hon bär med sig.

Som pensionär vid 60 års ålder tycker hon att hon fortfarande har en del att ge på arbetsmarknaden.

– Jag skulle till exempel kunna tänka mig att plocka fram varor i en butik några dagar i veckan.

Att fortsätta som arvodist, inhoppare, tyckte hon inte var aktuellt.

Antagen efter urvalsprov

Om Yvonne var ung när hon började så var Allan Hermburg äldre när han blev lokförare.

– Efter realexamen på Bäckäng så ville jag ut och jobba. Och då var det lätt att få jobb, det var bara att ringa.

Så han arbetade som lastbilsmekaniker under 15 år på Volvo i Borås och sen på verkstaden Auto, med lokaler i den gamla lokverkstaden Åhaga.

– Så fick jag se att man sökte lokförare. Jag skickade in en ansökan och blev antagen efter urvalsprov.

Den 14 januari 1980 började han sin utbildning i Stockholm, Mjölby och Ängelholm. Efter 18 månader var han klar.

– Det går fortare nu, ett år ungefär, men vi skulle ju lära oss ett 20-tal olika loktyper. Nu är det färre.

Också han stationerades i Göteborg, på ”skubben”, vilket innebar att han inte hade något fast schema utan fick hoppa in, ibland med kort varsel, där han behövdes.

Den första egna turen som färsk lokförare minns han.

– Jag körde ett godståg från Göteborg till Kornsjö, vid norska gränsen, med dubbelkopplade Hg-lok, ett ellok med centralt placerad hytt. Det var spännande – ungefär som när jag körde moped första fången som 15-åring!

Precis som för Yvonne blev det mycket nattjobb de första åren. De gamla förarna bytte gärna bort nattjänsten och då fick de nyanställda jobba nattpassen i stället.

Ett nattpass kunde vara att köra ett godståg från Göteborg till Hallsberg, en resa på sex timmar.

– 70 kilometer i timmen, och så stanna och växla av och på vagnar vid olika stationer. Och ibland fick man gå in på sidospår för att släppa fram snabbare tåg. Det tog tid.

Tröttnade på att pendla

Efter några år tröttnade han på att pendla från villan i Länghem till jobbet i Göteborg och lyckades bli placerad i Borås när det blev en tjänst ledig.

– Här har varit mer gemenskap. I Göteborg var vi kanske 300 förare, i Borås då kanske 60. Nu är vi väl hälften så många. Man får bra kontakt med alla, även om man går på olika scheman och det kan gå månader innan man ses nästa gång.

Hans minns de gamla brunloken med ett visst vemod.

– Tillförlitliga och oftast lätta att laga om de stannade på linjen. Hade man en gammal 10-öring med sig klarade man mycket. Nu styrs det mesta med datorer?

– Landerydsbanan var rolig att köra. Jag körde rälsbuss mellan Sjötofta och Ulricehamn. Ibland fick man stanna på linjen för att fylla på vatten i kylaren för att motorn inte skulle koka. Eller så kunde man stanna längs banvallen och ta sig en julgran.

Även som pensionär ska Allan Hermburg jobba vidare, nu som arvodist.

– Och så ska jag spela boule, frugan och jag tävlar i det. Jag har tre motorcyklar som ska renoveras och sen finns det väl en och annan tapet som behöver bytas hemma.

Inga fritidsproblem för Allan, alltså.

Ytterligare tre järnvägare i Borås pensionerades samtidigt, Knud Christensen, Ingemar Molander och Henry Lindahl.