Kände en kallelse att bli diakon

Hon öppnar dörren med ett varmt leende, iklädd sin vackra diakonisseklänning.

– Du har kommit till 1950-talet, säger Ella Henriksson, som blev vigd till diakonissa 1952.

Det finns fler ”uniformer” i garderoben. Ella berättar att hon hade en blå för vardagsbruk och en grå som användes vid symöten och träffar. Den svarta som hon har på sig nu var högtidsdräkten, måttsydd till henne i ullgeorgette.

Ella Henriksson föddes 1917 och växte upp mitt i en syskonskara på sju på gården Snökulla i Brämhult. Tidigt kände hon en kallelse att bli diakonissa, som det hette på den tiden.

– Jag ville göra något för andra, menar hon.

Efter två folkhögskolekurser började hon utbilda sig till sjuksköterska på Ersta i Stockholm och sedan till diakon. 1952 vigdes hon efter fem års studier. Ella blev, liksom kurskamraterna, utsänd av ledningen på Ersta.

– Föreståndaren kallade in mig och sa ”syster ska till Ängelholm”, berättar Ella. Jag visste ju ingenting om den staden, men på tredje dagen efter vigningen satt jag på tåget dit.

I arbetet i Ängelholm ingick bland annat att hålla i juniorverksamheten i församlingen, arbeta med ungdomar och ordna äldreträffar men också att sköta blommorna och kollekten i kyrkan.

– Det fanns ju ingen hemhjälp att få på den tiden, säger Ella, så jag fick sköta fötterna på människor, och jag gick med dem till läkare, optiker till exempel.

Reste till många olika länder

Hennes arbetstid var inte reglerad, och någon fritid hade hon egentligen inte. Men semester fick hon förstås varje år. Den använde hon till resor till många olika länder i Europa, till USA, till Israel och Egypten. Ella har alltid varit intresserad av fotografering och har åtskilliga diabilder från resorna. Vid många tillfällen har hon visat sina bilder och berättat om sina resor på träffar i Brämhults och Hässleholmens församlingshem.

Ella Henriksson säger att hon sett mycket elände under sina många år i yrket. Men hon poängterar att hon också har fått möta så så mycket tacksamhet och glädje.

Hon stannade i Ängelholm i åtta år. Eftersom hon tyckte att det blev för lite sjukvård där, sökte hon sig vidare och hamnade i Uddevalla i ett par år, in-nan hon började arbeta som sjuksköterska på Solhems sjukhus i Borås. Där blev hon kvar fram till pensioneringen. Men fortfarande deltar hon i diakoniarbetet i Brämhult och på Hässleholmen. Varje vecka gör Ella hembesök hos ett antal personer i området där hon bor. Rose-Mari Grahn, diakon, berättar att hon haft mycket stor hjälp av Ella, som ofta följer med ut på Rose-Maris hembesök.

– Det går inte att säga hur betydelsefullt det är med någon som känner människorna här, säger Rose-Mari. Det förtroende som folk har för Ella är en biljett för mig som är ganska ny som diakon.

Hur håller man sig så alert så långt upp i åren?

Gått mycket

Ella tror att det faktum att hon i hela sitt liv har gått mycket har betydelse. Som barn fick hon och syskonen gå till skolan varje dag. Det var en timmas enkel väg.

– Vi gick till stan också, det var sju kilometer. Och till kyrkan gick vi varje söndag. Pappa brukade berätta historier om alla människor utmed vägen, och det var så spännande att lyssna. Från honom har jag nog fått mitt intresse för min hembygd.

Ett annat tips hon har för välbefinnandet är att se till att alltid äta ordentligt, inte bara kasta i sig något vid diskbänken. Hon lagar alltid riktig middag till sig själv och bjuder som sagt gärna gäster.

– Det är jättebra med mikron, säger hon. Jag lagar många portioner och fryser in och sedan kan jag värma dem. Jag har god nytta av syskonbarnen, de åker med mig och handlar varje lördag, då jag handlar för veckan.

Hon tycker att det blivit stora förändringar i yrket som diakonissa.

– Vi hade mera äldrevård, säger hon. Jag ser att många nu är så ensamma, och de går aldrig någonstans.

Fattigdomen ser också annorlunda ut idag, tycker Ella Henriksson. De flesta bor bra, de har värme och ljus, vilket inte alltid var fallet förr.

– Så ensamheten är nog det värsta nu, säger Ella. Förr hjälpte folk varandra mer.

Till kaffet som Ella bjuder på finns kakor och bullar, till och med tårta, som är kvar från gårdagens bjudning hon hade för ett antal damer i närheten. Allt har hon bakat själv, och det smakar alldeles förträffligt. Hon brukar försöka hälsa alla nya i sitt hus välkomna med en kaka som hon bakat, eftersom det är viktigt att grannar känner varandra.

– Vårt uppdrag som diakoner är att vara Jesu förlängda händer, säger Ella. Vi ska vårda, sköta och hälsa på.