"Jag har inga planer på att sluta"

Efter 30 år som bibliotekarie konstaterar hon:

– Jag har inga planer på att sluta. Får jag vara frisk håller jag gärna på tills jag blir 70!

Uttalandet bottnar i att Anki Wellbrant nu fyller 65 år. En ålder som hon har svårt att ta till sig.

– Jag känner mig absolut inte så gammal. Jag brinner för mitt jobb. Det är det roligaste man kan ha. Och det gör att jag känner mig så väldigt levande.

Anki Wellbrant talar med stor entu-siasm. Vi träffar henne i biblioteket som hon lärt Sjöbobarnen uppskatta.

– Finns det någon viktigare uppgift än att ge barnen ett språk, frågar hon med hetta.

– Sagostunderna här på biblioteket är oerhört uppskattade. Det är knäpp tyst när jag berättar.

Anki skrockar glatt och låter oss förstå att några disciplinproblem inte existerar.

– Jag sätter ner foten direkt. Sedan räcker det att jag höjer rösten. Jag upplever det som om de ser mig mer som en kompis än vuxen.

Anki Wellbrant bärs av ett socialt patos. Hon upprörs av orättvisor och drar sig inte för att torgföra sin åsikt. Något som kanske inte alltid faller i god jord.

– Det bryr jag mig inte om. Jag är den jag är och det står jag för.

Det Anki kämpar för är barns rätt till ett språk och ett tryggt liv. Vid sidan om arbetet som bibliotekarie är hon kontaktperson för utsatta unga. Hon är även en engagerad nattvandrare.

– Ägnar vi en kvart om dagen åt att läsa med våra barn har vi givit dem en viktig grund. Tyvärr märker jag hur läsförmågan successivt försämrats jämfört med hur det såg ut för 10–15 år sedan.

Viktigt ha kontakt

Vi sitter i det för stunden tysta biblioteket. Dörren har precis stängts bakom en skolklass för vilken Anki berättat några av sina många sagor. Hon poängterar vikten av att vara ”närvarande” vid sagostunderna, att ha ögonkontakt.

– Jag läser sällan eller aldrig ur en bok. Barnen hänger med mycket bättre om jag berättar fritt. Jag märker även att deras förmåga att fantisera ökar. I dessa tv-tider är de mätta på bilder.

Men det är inte alltid Anki håller sig i biblioteket. Ofta tar hon med sig barnen ut och dramatiserar sagorna med hjälp av naturen.

– Jag försöker variera mig. Det är inte kul att ständigt upprepa sig. Dessutom tycker jag det är viktigt att inte göra berättandet så märkvärdigt. Barnen ska ha lätt för att ta till sig sagorna.

Anki slänger upp benen på en stol intill sig. Fundersamt konstaterar hon att hennes berättartalang kanske bottnar i att hon en gång faktiskt funderade över att bli skådespelare.

– Men så kom annat i vägen. Jag tycker emellertid mycket om att hitta på och spela ut. Något som jag verkligen utnyttjar inte minst under våra populära spöktimmar.

Att Anki är populär bland Sjöbobarnen får hon otaliga bevis på. Det skickas brev och hon får presenter. Senast kom en tonåring med egenhändigt bakade bullar.

– Så’nt blir man glad av, säger Anki och skiner med hela ansiktet.

Att hon känner så starkt för Sjöbo beror på att hon själv vuxit upp där. Hon minns stadsdelen som en idyll som kom att förvandlas i och med de stora utbyggnaden på 50- och 60-talet.

– Men nu är vi på väg tillbaka till det Sjöbo som stadsdelen en gång var. Med den ledning vi har på alla poster i kommundelen kan det inte bli annat än bra. Särskilt inte mot bakgrund av att vi nu även ska slippa vägen som delar Sjöbo mitt itu.

Ser ljust på framtiden

Anki ser ljust på framtiden. Hon kommer att jobba kvar minst två år till, förhoppningsvis ännu längre.

– Jag drivs av en sådan energi. Jag bara älskar mitt jobb. Förutom att jag ägnar mig åt barn och ungdomar läser jag även för våra äldre. Det tycker jag också är roligt.

Som den gamla Sjöbobo Anki Wellbrant är är hon också engagerad i Gamla Sjöboungar, en sammanslutning för dem som växte upp där på 30- och 40-talet.

– Vi träffas fyra gånger om året och pratar om hur det var förr. Jag får höra så mycket om gamla Sjöbo som jag sedan har nytta av under mina Sjöbovandringar som jag anordnar för skolbarnen.

Anki är även engagerad i Sjöbo byalag, en förening som arbetar för att tillvarata stadsdelens intressen.

Fritiden ägnar hon åt sitt andra stora intresse, ungdomars väl och ve. Under 30 år har hon varit kontaktperson. En uppgift som ligger henne varmt om hjärtat.

– Det är många unga idag som behöver ha någon vuxen att anförtro sig åt. Ofta är det lättare att tala med någon som finns utanför familjen.

Nattvandrar

Som om inte det vore nog deltar Anki Wellbrant även i nattvandringar på stan. Hennes önskning är att fler föräldrar ger sig dit för att se vad deras barn gör.

– Att se 12–13-åringar dra runt skrålande på stan efter tio är bedrövligt. Särskilt som flera är långt ifrån nyktra.

Anki skakar på huvudet. Hon efterlyser ett ökat föräldraengagemang.

– Vi måste prata mer med våra barn. Ge dem alternativ till att springa på stan. Varför inte hyra en bra film och ha det mysigt hemma i stället?

Anki hävdar att det är viktigt att ta sig tid med barnen. Att lyssna.

– Det har man tusenfalt igen.

– Faktum är att jag är jätteorolig över vad jag får se som nattvandrare.

När och om Anki Wellbrant en gång tillåter sig att bli pensionär tänker hon vara fortsatt aktiv.

– Då ska jag engagera mig i kvinnojouren om de vill ha mig. Jag skulle gärna vilja ha högläsningscirklar för äldre och fortsätta som kontaktperson. Och kanske hinner jag också med lite golf. Men framförallt kommer jag att värna om mitt kontaktnät. Som den sociala person jag är har jag många vänner som jag är rädd om.