Hon tar ton för musikdialoger

Den blivande musikterapeuten Josefine Brunnegård hjälper barn att upptäcka nya sidor hos sig själva och tycka om sig själva mer.

Egentligen var hon på väg att utbilda sig för att spela trumpet som solist och i orkestrar.

– Jag började spela trumpet när jag var åtta år och var med i olika orkestrar, bland annat i soulband.

På gymnasiet i Borås gjorde Josefine Brunnegård ett års uppehåll på den estetiska linjen. Hon hade kommit in på ett musikkonservatorium i staden Graz i södra Österrike.

– Tyskan där är lite grötig, men jag lärde mig successivt eftersom jag bodde med ös-terrikare och alla lärare pratade tyska.

Hon behövde ett extrajobb för att få in pengar till hyran.

– Jag fick möjlighet att arbeta för en organisation som fanns till för barn och lekte med dem i olika lekparker i Graz. Det var barn som inte hade så bra hemförhållanden.

Hon anordnade också aktiviteter för barnen. De målade, färgade batik, spelade och sjöng.

– Plötsligt kände jag att det inte var meningen att jag skulle stå på scen som solist och armbåga mig fram i musikvärlden.

Sommarjobbade med människor

Tillbaka i Sverige tog Josefine Brunnegård istället studenten från humanistisk linje. I Uppsala läste hon in en lärarexamen i svenska och SO-ämnen. Hon pluggade extra för att bli behörig även i engelska. Hennes C-uppsats på utbildningen handlade om hur människor med Aspergers syndrom själva ser på sin diagnos.

Intresset för människor har alltid funnits där, säger hon. Kunskaperna fördjupades under sommarloven.

– Jag började jobba med gamla när jag var 14. Det var på ett gruppboende för äldre i Fristad.

Under gymnasiet provade hon på att arbeta på fritids. Flera år senare var hennes jobb att underlätta vardagen för barn med autism.

– Jag arbetade också på Tullen, på ett gruppboende för män med utvecklingsstörning. Ett jätteroligt jobb!

Musik kan ge trygghet

Idag är Josefine anställd som lärare på Sandaredskolan. Men hon längtar fortfarande efter att själv lära sig mer. Sedan några år studerar hon på halvfart till musikterapeut vid Musikhögskolan Ingesund i Arvika i Värmland. Om ett år är hon färdig, men praktiserar redan sina kunskaper på Sandaredskolan.

I funktionsinriktad musikterapi pratar terapeuten och adepten inte med varandra. All kontakt sker med musik.

– Adepterna behöver varken vara musikaliska eller ha taktkänsla. Det fungerar ändå – utan krav och måsten!

Josefine Brunnegård spelar enkla melodier på pianot. Adepten, eller eleven, svarar på trummor och cymbaler som Josefine placerat på olika sätt i förhållande till varandra.

– Sedan använder jag pianot för att bekräfta vad adepten gör. Det här är en musikterapi där deltagaren alltid lyckas. Då ökar självförtroendet.

Hon tror att alla skulle kunna utvecklas med hjälp av funktionsinriktad musikterapi. Människor i olika åldrar som exempelvis har dyslexi och koncentrationssvårigheter, vuxna som drabbats av stroke, senildemens eller Parkinsons sjukdom.

– Dialogen med musik ger människor mer lugn, fokus och struktur. Då ökar balansen och tryggheten både i kroppen och i livet.

Överhuvudtaget tycker Josefine Brunnegård mycket om att stimulera andra, gärna de egna eleverna så att de upptäcker hur mycket de kan skapa själva.

– Jag målar mycket med barnen, de blir lugna av att måla och är helt underbara.

Hon uppmuntrar dem även att skriva, utan press.

– Jag vill få fram lusten och flödet som de har inom sig. Det är så kul när barn som är trötta piggnar till och vill använda fantasin!

Medkännande militär

Själv gillar hon också att uttrycka sig på olika sätt.

– Här är några av mina tavlor, säger hon och följer med pekfingret en blodröd linje på en av bilderna. Ibland är man uppe, långt över livslinjen och svävar, ibland är man under.

Hon berättar att hon målar mest utifrån dikter, dikter som hon skriver själv.

– Jag brukar ha på mig en militärskjorta, stå på en stol och måla tavlan som ligger på bordet.

Militärskjorta? Hon öppnar skrattande garderoben och visar två olika uniformer.

Josefine Brunnegård är med i Hemvärnet. Den mörkblå bär hon när hon spelar trumpet i Hemvärnets musikkår. Den kamouflagefärgade uniformen har hon när musikkåren reser eller har övningar.

– I våras var vi var i Stockholm och marsc-herade genom stan upp till slottet. Då sträcker alla lite extra på sig och har nypolerade skor.

Hon visar på köksgolvet hur de gör halt och givakt i musikkåren. Lika långt som Stockholm är från Borås, lika svårt är det att få ihop ”halt och givakt” med denna kreativa, empatiska och engagerade lärare och musikterapeut. Josefine Brunnegård bara skrattar.

– Jag är fredlig och vill bara ”strida” för det goda. Men med uniformen går man in i en roll och känner sig stor och stark. Det är bra!

I många år har hon utövat kampsport och fastnat för kung fu.

– Den variant jag tränar, från södra Kina, går ut på att människor ska visa varandra respekt och vördnad.

Det var i träningshallen för kung fu som hon förra året träffade pojkvännen Johan. Hon berättar att han är plåtslagare, har katter och dolda talanger som att sy. De är jättekära och ska snart flytta ihop.

– Han är världens snällaste och tryggaste, både tuff och öppen. En positiv prick.