Han kan sin hembygds historia

Musiken, hembygdsforskningen, lärarjobbet, kursverksamheten och guidningarna. Ungefär så kan man gradera Roland Persgårdens engagemang, fast han nog lägger ned lika mycket kraft på alltihop.

Nej, kanske inte musiken längre, för 2002 lade han ned sin orkester. Det glada gänget tyckte att det spelat nog. Fast Roland spelar fortfarande, men i andra sammanhang.

1959 startade Roland, som själv hanterar kontrabas, sin orkester.

– När vi var igång som mest, kunde vi ha upp till tre, fyra spelningar i veckan. Det gick i ett, berättar han.

Runt om i de västsvenska folkparkerna spelade Rolands kvartett, inte sällan i samspel med andra orkestrar och som kompare åt kända artister.

– Bara i Boråsparken var vi cirka 150 gånger, säger Roland.

1999 kom kom kvartetten ut med sin jubileums-cd, Jubel-låtar med Rolands kvartett.

Roland Persgården hade inte precis musiken i blodet. Han föddes 1935 på hemmanet Kärra, i folkmun kallad Pers gård som ligger nära kyrkan i Brämhult.

Fadern Artur var småbrukare, men också kyrkvärd i Brämhult.

– Här har jag som barn gått och hängt hö och tagit upp potatis, berättar Roland när vi blickar ut över ängarna där kyrkan tänker utvidga begravningsplatsen.

Markerna har kyrkan nämligen köpt av Rolands föräldrar, Artur och Signe. Men huset står kvar och ägs av Rolands systerson.

Här sprang Brämhultsgrabben mycket i markerna och blev också i ungdomen orienterare i Ymer. 1954 blev han Boråsmästare för juniorer.

Men någon fortsatt orientering blev det inte, musiken blev hans intresse istället och någon bonde som far blev han inte heller.

Roland Persgården satsade på studier, där han efter studentexamen i Göteborg valde lärarbanan. 1974 tog han sin examen.

Väl utexaminerad kom han efter ett kort mellanspel på Fjärdingsskolan till Myrås i Brämhult. Därmed hade han återvänt till den skola där allt började.

Håller kurser

När Myråsskolan invigdes 1947 ingick nämligen Roland Persgården i den första elevkull som fick bänka sig i den nya skolan.

Ett kvartssekel senare återvände han till Myråsskolan som lärare och där stannade han i 25 år fram till sin förtida pensionering.

Men att Roland avgått som lärare betyder inte att han slutat med kurser eller att undervisa skolbarn. Det fortsätter han med på de kulturhistoriska vandringar och exkursioner han anordnar bland annat för elever på Myrås.

Här är magistern verkligen på sin mammas gata. Brämhults historia har intresserat honom sedan han var ung och idag torde han knappast ha någon överman i kunskaper om Brämhults socken.

Han är också ordförande i hembygdsföreningen och den som kommunen gärna vänder sig till när det gäller kulturhistoria i Brämhult.

Nyligen har han tagit fram historiskt material som kommunen beställde kring soldattorpet Hallabrolund. Det revs för att ge plats åt nya motorvägen, men där byggde man också rastplatsen Sörbo.

– Märkligt nog har kommunen sedan inte hört av sig om materialet de själva beställt, säger han.

Det är synd, för läser man vad Persgården tagit fram skulle det kunna bli en kul liten informationstavla på den fina rastplatsen.

Klarade uppgiften

Att Roland tidigt blev intresserad av hembygdshistoria är delvis läraren Vera Rosenqvists förtjänst.

På läroverket skulle eleverna skriva och läsa upp ett föredrag och ämnet som Roland valde blev Brämhults kyrka som just då höll på att renoveras.

– Jag trodde aldrig jag skulle klara uppgiften, men när jag väl gjort den, sa Vera Rosenqvist:

– Det här får du aldrig sluta med.

Sitt genombrott som hembygdskännare fick Roland i redaktionskommittén för hembygdsboken som gavs ut då Brämhult inkorporerades med Borås.

– Jag skrev om soldattorpen och and-ra torp vi haft i socknen.

Roland har också skrivit om den märkliga Anna Andersson, jungfrun från fattigtorpet i Brämhult, som utan att ens ha lärt sig läsa for till Norge och skapade en enorm förmögenhet.

Ett stort projekt, blev den film om en kyrkhelg i Brämhult som man gjorde 1994 och där man i dräkter och handling gick 100 år bakåt i tiden.

Filmen visar hur livet var i en liten kyrksocken, vars utveckling till tätexploaterad förort ingen på den tiden ens hade kunnat föreställa sig.

– Kan du tänka dig, så sent som 1947 fanns här i Brämhult över 40 mjölkproducerande gårdar. Nu finns ingen enda kvar.

Hela västra och sydvästra delen av socknen är exploaterad och nu väntar ny bebyggelse i det pastorala odlingslandskapet vid Kärra.

Roland Persgården förstår att ett samhälle måste utvecklas, men ser med blandade känslor på hur byggplaner tillåts på jungfrueliga marker där man förstör stora rekreations- och naturvärden.

– Det finns ofta alternativa möjligheter, menar han.