Fotograf Anna fyller 40 år

Anna Sigge berättar att hon oroar sig över att något ska gå snett och att bröllopsfotografierna ska bli misslyckade utan chans till omtagning.

Anna har under många år vikarierat på Borås Tidning, och det är intressant att höra vad hon saknar från den tiden.

–Att fota sport! Det är situationer som inte kan göras om och när man får till den där bilden är det härligt, säger hon.

Hon har arbetat som frilansfotograf sedan år 1996. Egentligen ville hon bli reklamtecknare efter gymnasiet men så blev det inte.

–Det fanns en reklambyrå som behövde anställa och det visade sig så småningom, efter att jag fått jobbet, att det mest handlade om fotografering. Så jag fick lära mig att fota, säger hon obekymrat.

–Egentligen var det inte så skapande men jag lärde mig hela tiden och blev kvar där i sju år. Då kände jag att jag ville gå vidare annars hade jag blivit kvar.

Det blev fotostudier i Göteborg och Anna fick chansen att prova på olika sorters fotografering. Hon startade eget efter examen och började fotografera mat till broschyrer för en livsmedelskedja. Hon vet hur man gör för att få en bit kött eller en hel rätt att se aptitlig ut.

–Man fixar till med lite sallad och andra grönsaker. Och så fotar jag snabbt, innan maten dör. Om du tar god tid på dig kan maten bli torr och de färska grönsakerna blir mjuka på den varma maten.

I julas kom boken Aptit på Sjuhärad där Anna stod för fotograferingen, men hon vill inte riktigt ta åt sig äran för de fina bilderna. Hon säger att så mycket hänger på kockarnas snygga uppläggningar.

Det är inte bara mat som Anna Sigge snyggar till utan hon har snart ägnat tio år att renovera den gamla skola hon köpt där hennes farfar en gång undervisade.

–I början när jag körde in på uppfarten tänkte jag att ”gud, vad stort”. Jag flyttade från 30 kvadratmeter till detta stora hus.

Eftersom hon var tjej och på den tiden ensamstående möttes hon med en hel del skepsis.

- Det var många som sa ”hur ska du klara det här, lilla gumman?”. Men man måste väl prova annars vet man inte hur det är. Och det värsta som kunde ske var väl att få sälja det igen, säger Anna.

Idag bor hon i det gamla skolhuset med pojkvännen Frederik och de två barnen Thure och Kalle. Övervåningen är renoverad och undervåningen är på gång. Anna visar att hon lagt kakel och fixat fogarna till duschen. Hon beskriver sig själv som envis men inte långsint.

–Det märks nu när vi håller på och renoverar. Det blir jag som får göra alla ytskikt så att inte pappa eller Fredrik ska få skäll sedan. Och så har jag svårt för små petitesser som blir fel, som en spik som hamnat snett.

Anna säger att hennes pappa är den som från början gjort hela projektet med huset möjligt. Han kan i stort sett allt och de har båda varit i huset och snickrat på lediga stunder.

–Man lär sig mycket på att pröva. Det är inte så svårt och jag tror att många inte vågar försöka.

Hon tar upp BoråsBorås-utställningen för två år sedan som ett exempel på det hon skulle vilja ägna sig lite mer åt.

–Jag skulle vilja ha gjort den där konstnärliga biten. Utställningen var jättekul men denna typ av projekt tar mycket tid.

Grundidén var att fira att Borås kommit över 100 000 invånare och Anna skulle skildra boråsarna genom 100 porträttbilder.

–Exempelvis var 15 procent av invånarna födda i Finland. De hundra porträtten fotades så att varje ålder mellan ett och hundra var med och det var ett jättepussel. Tänk dig i slutet när jag behövde en person född i Syrien och en annan från Asien och bara hade kvar åldrarna 5, 18 och 47. Tyvärr tror jag inte att den demografiska biten kom fram riktigt i utställningen.

Närmast i sommar kommer Anna att jobba vidare med en kalender för Räddningstjänsten och kanske vara ledig en vecka eller så.

–Det är inte självklart att jag kommer att fortsätta som fotograf resten av livet. När jag inte tycker det är kul längre så ...