Ett samarbete värt guld

– Jag fattar det inte riktigt ännu, säger hon när vi träffas på Brukshundklubben.

Tävlingen gick över två dagar med hopp och agilitylopp i två omgångar. Klasserna var tre: small, medium och large samt indelning i 1, 2 och 3, där den sistnämnda är den svåraste klassen med kval till final. Elin startade i klass 3 small. I kvalet deltog cirka 50 hundar och deras förare från hela landet. 21 gick till final den andra dagen, en av dem var förra årets segrare i klassen.

– Jag trodde nog inte riktigt på en seger från början, säger Elin. Det finns så många bra hundar i Sverige.

Hon berättar också att hon ledde efter första loppet den andra dagen, men kunde inte känna sig säker ändå.

– Så mycket kan hända under ett lopp, menar hon.

Mycket av resultatet hänger på tiden, som ska vara kortast möjlig. Men hunden måste också ta sig igenom alla hinder utan att riva, gör den det eller vägrar straffas man med fem fel.

– Hunden måste också trampa på en kontaktyta i slutet på varje balanshinder, berättar Elin.

Sporten kräver god kondition, inte bara av hunden, utan även av föraren. Elin brukar värma upp både sig och Zimba med en promenad före tävlingen. Också smidighetsövningar, som till exempel snabba vändningar, är viktiga för Zimba.

Alltid intresserad av hundar

Elin har alltid varit intresserad av hundar, och i hennes familj skaffade man den första när hon var sju år. En anledning till att hon började träna agility var att hon ville göra något roligt tillsammans med sin hund. Zimba, som är en shetland sheepdog, kom till familjen för drygt sex år sedan. Att det blev just denna ras, är Elins mammas förtjänst, hon vill så gärna ha en sheltie som de också kallas.

– Det är en vallhund, berättar Elin, och hon är ganska lättlärd. Hon är också samarbetsvillig.

Elin tycker att det är en fördel att Zimba är såpass liten, bara 33 cm i mankhöjd. Det gör att hon är lättare att hålla koll på, och hon är inte så tung.

Elin och Zimba tränar flera gånger i veckan. Förutom långa promenader, uppskattar hon att det blir cirka sex, sju timmar agility. Att belöna hunden är viktigt, och Elin gör det oftast med godis eller med lek efteråt. Men själva agilityn kan hunden också uppfatta som en belöning.

Elin tränar oftast ensam, och hon började redan innan Zimba var ett år.

– Jag kunde inte vänta, säger hon leende. Och Zimba hade vuxit färdigt, en liten hund gör det snabbare.

Könet har ingen betydelse

Hon tror inte att könet på hunden har någon betydelse för att den ska bli framgångsrik inom agility. I hennes familj har man bara tikar, men Elin menar att det viktigaste är att hunden är motiverad. Det kanske bara är de allra tyngsta hundarna som kan ha problem med hoppen, tror hon. Det viktiga för hunden är att den har ett gott självförtroende, att den litar på sig själv.

Nu har hon alltså tränat och tävlat i mer än fem år. Elin säger att målet med att skaffa Zimba var att komma ut och tävla. Hon åker till tävlingar runt om i landet, den längsta resan hittills var till Sundsvall. Under sommarhalvåret blir det tävlingsresor mest varje helg. Till hösten blir det en officiell tävling i Borås, som Elin naturligtvis kommer att delta i.

Är det nervöst att tävla?

– Ja, lite nervöst är det varje gång, medger hon. Men det är bra, det måste kännas att det är tävling.

Priset i SM var, förutom en medalj, hundmat och presentkort. Zimba får en speciell kost som är rik på energi och som naturligtvis kostar lite mera än vanlig hundmat.

Det blir inte så mycket tid för annat på fritiden för Elin. När vi träffas har hon tävlingar framför sig i Varberg, på Rydafältet i Borås, i Åtvidaberg och i Karlstad. Hon har alldeles nyligen tagit studenten, hon gick livsmedelsprogrammet med bageri/konditoriinriktning. Just nu letar hon jobb, gärna som konditor.

För första gången har Elin också varit med som hjälpinstruktör på kurser i agility på Brukshundklubben. Det var en fortsättningskurs där man träffades sju gånger.

– Det var roligt att hjälpa andra på kursen, menar Elin, det hjälpte mig också att komma vidare i träningen och att utvecklas.

Intresset för agility är stort, sporten är fortfarande på frammarsch, och de aktiva blir fler och fler. På tävlingarna finns förare i alla åldrar, så agility är en hundsport som passar de flesta. Elin uppskattar att hon genom den får en så nära kontakt med sin hund. I framtiden vill hon satsa på allvar, träna vidare och förhoppningsvis ingå i landslaget.